Banktjänstemannen som axlar rollen som eftersöksjägare

När vi andra avslutat vårt jobb, ordnat med eftermiddagsstöket och sjunkit ned i soffan då axlar banktjänstemannen David Åkerlund sitt andra uppdrag, som eftersöksjägare. "Telefonen ringer oftast mellan nio och ett på natten", säger han.

David Åkerlund har haft uppdraget som eftersöksjägare i över tio års tid.

David Åkerlund har haft uppdraget som eftersöksjägare i över tio års tid.

Foto: Linus Nilsson

Luleå2022-09-25 13:00

När telefonen ringer är det polisen, den myndighet som har ansvaret för eftersök av skadat vilt. Först att lyfta på luren är eftersöksjägarnas kontaktperson David Åkerlund.

– När jag fått information om var olyckan skett och vad det är för djur som blivit påkört åker jag eller så kontaktar jag någon av de andra eftersöksjägarna som är närmare eller känner området bättre, säger han.

De gånger David Åkerlund fyller kriterierna tar han med sig någon av sina hundar samt sitt eftersökskit. Kitet består av mössa, reflexer, västar, lampor, viltsäckar och bloss som man kan tända vid vägkanten och som brinner ganska lång tid. De används enligt honom ofta för att märka ut om det ligger en älg för nära vägen. 

Ett av de första stegen som David Åkerlund har lärt sig under sina över tio år som eftersöksjägare är att ta kontakt med föraren.

– Det ger ofta en klarare bild av händelseförloppet och kan hjälpa till vid sökandet. Får vi till exempel en uppfattning om var älgen tagit i bilen kan vi lättare bedöma skador och det kan även ge information om hur långt älgen kan ha tagit sig från platsen, säger han.

Förhoppningsvis har även föraren en någorlunda klar bild över var viltolyckan inträffat.

– Det har varit gånger när vi har fått larm om en olycka som inträffat någonstans mellan Rutvik och Råneå, då är det ganska många mil som måste eftersökas. Det bästa är att stanna så fort som möjligt när du har kört på ett vilt djur. Markera platsen synligt på den sidan av vägen där olyckan skett, det gör att vi bara har ett par hundra meter att söka av, säger David Åkerlund.

När han väl nått olycksplatsen gör han en bedömning av den och märker ut platsen, dels för att få ljus för att söka efter spår av djuret men även för att andra trafikanter ska förstå att det skett en viltolycka. Spåren som han söker efter är hår, ben eller blod.

– Är det på E4 eller några av de större vägarna är djuret oftast ganska nära olycksplatsen. Det beror på att de är inte kan ta sig så långt på grund av viltstängslet men är det mindre vägar då kan det bli ett längre spårarbete, säger han.

David Åkerlund menar att viltstängsel kan leda till en falsk säkerhet för föraren och att det är rätt ofta som eftersöksjägarna kallas in i samband med olyckor som skett där ett djur tagit sig innanför viltstängslet.

– Vid viadukten vid 97/E4 trafikplats Notviken där ska man vara extremt uppmärksam där har vi alltid älg varje år. Även där man kör mot Sunderby sjukhus, vid Sunderbybäcken, där har vi alltid älg eller rådjur och även vid Rostbollen, säger han.

När trafikanter passerar en viltolycksplats är det viktigt att sakta ned.

– Det kan vara så att vi precis kommit till platsen och till exempel att älgen tar sig ut på vägen igen. Därför är det viktigt att sakta ned under en längre tid än bara när man passerar olycksplatsen, säger David Åkerlund.

När väl ärendet är avslutat tar David Åkerlund åter kontakt med polisen och rapporterar in utgången. I den här processen kopplas även markägaren eller jakträttsinnehavaren in eftersom denne äger det påkörda djuret.

– Vanligtvis brukar jag även vid kontakten med föraren höra av mig och se om de vill ha återkoppling. Alla svarar i princip ja, säger han.

Viltolyckor i Norrbotten

I Norrbotten sker mellan 600-900 älgolyckor per år. Det gör älgen till det vanligaste vilda djuret att krocka med.

Älgolyckor är även de viltolyckor som leder till flest dödsolyckor.

Rådjur har blivit vanligare förekommande i framförallt Luleå-Bodenområdet vilket gjort att rådjur är det näst vanligaste vilda djuret att köra på. 

I Norrbotten har det skett mellan 1000-1500 renpåkörningar per år, under de senaste fem åren. Men renar räknas som tamdjur och inte vilt.

Fakta: Nationella viltolycksrådet

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!