Det är första föreställningen "hemifrån", teaterhuset i Luleå, och nu väntar en månadslång turné i Norrbotten.
Maja Runeberg, Anton Raukola, Roger Storm och de andra kom till Kalix kvällen innan, har bott på hotell och finns nere bakom scenen för dagens första föreställning.
Om två timmar ska 160 elever se den första av två föreställningar.
- Det är medvetet. I den här lokalen skulle vi kunna ta fler, i Kiruna också, men vi har medvetet inte fullt, säger Hasse Eriksson, ljudtekniker.
Scenografin är gjord för att passa samtliga scener som pjäsen ska framföras på. Ljud och ljus ska passa alla lokaler och därför är 160 i publiken också ett antal anpassat efter föreställningen.
Vid det här laget har "Ronja" spelats på Norrbottensteaterns scen 2 i Luleå och föreställningen har så att säga "satt sig".
Anders Lindgren är relativt ny i rollen som scenmästare, även om han arbetat på teatern i många år. Han är i grunden grafiker. I "Ronja" har han dessutom ett par mindre roller.
Mycket att göra.
- Jag har ju några småroller och det är bara kul, inte stressigt. Dessutom är det så att när jag spelar med i en föreställning är det Nisse (Bäcklund) som har huvudansvaret som scenmästare.
Vad gör en scenmästare?
- Jag tar ansvar för att bygget blir klart, att alla pinaler finns på plats. Att dörrar som ska öppnas gör det. Jag har som sagt kommit in i det här ganska sent. Nu är det "learning by doing" för mig.
Hur menar du?
- Finns det ett misstag att göra så gör jag det...
Så sätter sig "Lill-Klippen", en av rollerna Anders Lindgren gör, och knäpper på sitt stränginstrument.
Vilken är den roligaste föreställningen du varit med i?
- Seskaröspelen. Nej, vänta, jag tar tillbaka det där. Alla pjäser har sin tjusning.
Att bygga scenen klar för föreställningen tar tid. Fyra tekniker från teatern och fyra i bärhjälpen från den lokala organisatören håller på i åtta timmar den här - första - gången som scenen ska byggas under turnén.
- Det ska gå på fem timmar och rivandet på två, säger scenmästaren.
Med 30 minuter kvar till föreställningen tas scenkläderna på och det sminkas i de olika rummen. Skådespelarna ”sjunger upp” sig.
Organisationen bakom scenen är total.
Under föreställningen råder nästan totalt mörker här. Skådespelarna har många ombyten.Kostymer, skor och rekvisita finns på förhandsbestämda platser. Skådespelarna ska i princip hitta sina saker med förbundna ögon. De har okanske bara några sekunder på sig vid klädbyten och då vill det till att allt finns på plats.
Det gör det i Kalix. Allt fungerar som det ska och barnen får den föreställning de hoppats på.
I pausen får ljusteknikern Peter Sandin hålla koll på de unga teaterbesökare som finns kvar i salongen och som hemskt gärna vill gå upp på scenen och kolla in prylarna.
Det ska också sägas att barnen sitter som tända ljus under hela föreställningen vilket är ett mycket gott betyg till ensemblen. Det är inte lätt för en nioåring att behålla koncentrationen i nästan två timmar.
– Det underlättar säkert att det är korta scener, resonerar sällskapet vid lunchen mellan de båda föreställningarna.
Fast Peter Sandin har annat att göra också. I taket sitter nästan 100 lampor som varje dag ska upp.
Ljudet måste också vara bra. Olika lokaler har olika akustik.
– Vid det här laget kan jag lokalerna ganska bra. Det finns variationer i klangen, säger Hasse Eriksson.
I Kalix är ljudet inte perfekt när skådespelarna inte talar direkt ut till publiken och det är något Hasse Eriksson påpekar i pausen.
– Fast det var en bra första föreställning. Den var bra ljudmässigt.
Det är sallad till lunchen mellan föreställningarna. Stämningen är lättsam. Här finns en speciell jargong som känns igen från – idrotten.
Det ges och tas.
Anton Raukola har en fysiskt mycket krävande roll.
– Jag är litet trött i skallen, det brukar vara så ibland.
Nu väntar en månad i buss.
– Livet på turné varierar kan variera. Speciellt när man är spelledig dagen efter. Ibland kan vi ha knytkalas på bussen. Det brukar vara trevligt.
Att turnéra betyder inte bara buss, föreställning och annat.
– Jag har köpt öronproppar. Det är viktigt att kunna sova. Sover man dåligt så är det tungt att spela. När man är ute på turné är maten också viktig. När vi gjorde ”Vittula” så var vi inte klara förrän vid halv elva på kvällen och då var alla restauranger stängda så det blev en hel del snabbmat, säger skådespelaren Mikael Odhag som också är turnéledare.
Föreställningen fick mycket goda recensioner.
Hur pass påverkad blir man av recensioner?
– Jag läser inte recensioner innan vi spelat färdigt föreställningen, säger Roger Storm.
Maja Runeberg är ganska tystlåten under matpausen men desto hörbarare under föreställningen.
Ronjas vårskrik skär nämligen genom märg och ben.
– Det var det första skriket som jag testade. Jag provade några andra men tyckte att det här passade bäst.
Det skämtas ganska friskt om Majas, förlåt Ronjas, skrik vid lunchbordet.
– Ungarna brukar säga efter föreställningen. ”O, gud vad hon skrek!”.
Kanske kan man kalla Norrbottensteaterns föreställning av Ronja Rövardotter för sista skriket.