Avtalen en rävsax
Privata företag bygger idrottsarenor, men det är skattebetalarna som tar hela risken. Det hävdar Josef Fahlén, idrottsforskare i Umeå.- Hittills har kommunerna varit okunniga om de långsiktiga konsekvenserna av avtalen, säger han.
Foto: Kurt Engström
- Oavsett om det handlar om dumhet eller okunnighet så hamnar kommunen i en rävsax när det upprättas avtal som på lång sikt inte är ekonomiskt hållbart.
I Boden byggdes arenan av Sveafastigheter, som i sin tur hyr ut anläggningen till ett arenabolag. Kommunen ställde upp som garant och det innebär att även om arenabolaget går i konkurs så måste Bodens skattebetalare fortsätta att betala hyran till Sveafastigheter.
Josef Fahlén drar parallellen med ishallen i den egna hemstaden Umeå.
Investerarens dröm
- När föreningen Björklöven bildade bolag och tog över ishallen garanterade kommunen sex miljoner kronor per år under 20 år. Ett sådant avtal behöver man inte vara revisor för att räkna ut att det är drömmen om säkerhet för en investerare.
- Om anläggningen inte bär sig så kommer kommunen att behöva den och då hamnar den i kommunens och skattebetalarnas knä och som då sitter där med Svarte Petter.
Det finns flera skäl för kapitalstarka aktörer att locka kommuner med idrottsanläggningar.
- I storstadsområden går de in med företsatsen att komma åt attraktiv mark. Enda sättet att komma åt den marken är löften om att tillföra mera än köpeskillingen. Då kanske det blir ett nytt badhus.
Det är inte bara avtal kring stora arenabyggen som är ett problem för många kommuner.
- De flesta idrottsanläggningarna byggdes på 1940, 1950 och 1960-talet. De håller nu på att rasa ihop och kräver stora upprustningar eller nybyggen, säger Josef Fahlén.
Det gäller inte bara kommunala anläggningar. De föreningsägda blir också ett problem för skattebetalarna.
- Det bidrar till processen att kommunerna vill lämpa över anläggningarna till föreningarna, men ingen idrottsförening klarar investeringar i mångmiljonklassen.
Politiskt känsligt
Mångmiljoninvesteringar i idrottsanläggningar är politiskt känsligt. Det visar inte minst Luleå kommuns investeringar i Coop arena.
- Det är en fördelningspolitisk fråga. Ska den stora gruppen skattebetalare betala för den lilla gruppens specialintressen. Det finns alternativ för pengarna, bygga bibliotek eller annat inom fritid eller kultur.
- Man kan inte legitimera hur stora summor som helst till idrottsanläggningar som riktar sig till en begränsad del av befolkningen, säger Josef Fahlén.
Så jobbar vi med nyheter