Jag har i alla tider burit på en rastlös själ, som aldrig riktigt har fått nog. Under mina oförglömliga öringfisken i Nya Zeeland har jag naturligtvis längtat till Sandåslandets vindpinade harrland norr om Kiruna. Var jag än har befunnit mig har en stark längtan gått till en annan del av världen. En orolig ande har för alltid bosatt sig i mitt bröst.
Under tre äventyrliga somrar fick jag förmånen att gästa de björn- och laxrika vildmarkerna i främmande Alaska. Det var härliga tider, oftast spännande i överkant och ibland frustrerande.
Genomgående för alla resorna var att vi för det mesta använde oss av gummibåtar. Älvarna var långa, lämpligt breda och som gjorda för gummiflottsåkning. Under en av dessa resor kamperade jag ihop med min barndomsvän, fotografen och flugfiskaren Leif Milling från Gimdalen i Jämtland.
Vi hade redan från början blivit varnade för alla de brunbjörnar som strök omkring efter älvarna. Laxen var på väg upp, vilket var den stora anledningen till större koncentrationer av djuren.
Efter fyra dygns seglats efter en mindre älv kom vi så småningom fram till huvudfloden. Hela tiden hade vi varit omgärdade av den luriga björnfrossan, framför allt om nätterna. Det hände till och med att de stod och luktade på yttertältet, allt medan två livrädda svenskar funderade på någon form av reträtt.
Det var redan midnatt när vi band fast båten vid en spretig buske. Månen sken från en kall och svart himmelskupa. Från de diffusa horisonterna hördes både coyotevargar och vanliga ulvar yla. Vi hade hittat vårt nattläger på en liten gräsudde mellan älven och floden. En plats där vi tänkte oss kunna härbärgera utan påhälsning av björnar.
Den lilla elden sprakade gemytligt på udden och tältet restes snabbt. Tröttheten kröp på, men inte allvarligare än att vi kunde avnjuta den i Jack Londons anda sanslöst trolska natten.
Mitt i våra göranden började gummibåten plötsligt att gunga på ett besynnerligt sätt. Vi blev rädda och trodde att en björn hade simmat ut och ville upp på land. Månen sken intensivt och i fjärran tjöt vargarna. Nu kändes det inte vara någon lek längre. Vi väntade på att björnen skulle komma och ta oss, men ingenting hände? Det var då vi kikade ner i vattnet bakom gummibåten. Den syn som då mötte oss kommer ingen av oss att glömma.
I skenet från månen kunde vi se hur ett större stim med gigantiska kungslaxar, många i viktklasser en bra bit över trettio kilo, sakta stävade uppströms. Koncentrationen av laxar var så kompakt att viss av fiskarna skrapade ryggarna mot gummibåtens botten. Det var därför den gungade så oroväckande.
Vi drog oss mot tältet och tänkte desperata tankar om att rigga flugspöna. Plötsligt, som skjuten ur en kanon, hoppade en av laxarna rakt upp i det vita månskenet, slog runt och studsade mot gummibåtens reling. Fisken var säkerligen på trettio kilo och var den största lax vi någonsin hade sett. Nu blev det bara för mycket, tyckte Leif som sakta masade sig ner i sovsäcken. Ingen av oss sov något den natten. Morgonen därpå fick vi vårt lystmäte på flugfångad storlax. Vissa av dem nådde vikter närmare trettio kilo!?
En vecka senare befann vi oss vid en stor sjö söder om vårt basläger i eskimåbyn New Iliamna. Uppgången av indianlaxar var enorm. Fisken är betydligt mindre än kungslaxen, men en trevlig sportfisk. Det var heller inte fråga om tusentals laxar. Folket räknade dem i miljoner? Det kunde inte vara sant.
Under en av dessa gudsförgätna dagar vid sjön, vandrade vi upp efter en bäck med det klingande namnet Dream Creek. Indianlaxarna gick upp för lek och det var alldeles rött i vattnet. Någon kilometer längre upp tog kärleksvandringen slut. Ett större vattenfall hindrade dem från fortsatta strapatser. I poolen nedströms fallet fanns säkerligen över ett hundra tusen lekmogna indianlaxar! Mitt i allt detta stod en jättelik brunbjörn och tog för sig.
När nallen så småningom lunkade upp på en kulle för att smälta maten, tog vi raskt av oss kläderna, men behöll kalsongerna och vadarstövlarna på. Här skulle badas med laxar! Det är sådant jag drömmer om när nostalgin kommer på.