Han hann med ungefär 300, varav en senare blev förlaga till Evert Taubes ”Min älskling, du är som en ros”: ”(O my Luve is like a) Red, Red Rose” var en gammal sång som Burns ”snappat upp på landet”.
När Bob Dylan fick frågan om källan till hans inspiration och kreativitet nämnde han just den texten av Burns som den som haft mest inverkan på hans liv.
Sångens textrader om havet som sinat ut och stenar som smält i solen kan Burns ha fått inspiration till av James Hutton, ”den moderna geologins fader”. Hutton hade skrivit boken ”Teori om Jorden” och var en av dem Burns umgicks med i Edinburgh.
Litteraturhistorikern David Daiches såg Burns som den störste sångförfattare Storbritannien producerat, bland annat för arbetet med att förädla de skotska sångerna.
Den oftast sjungna är ”Auld Lang Syne”, hörd varje nyårsnatt på många håll i världen – fast den texten är inte exklusivt Burns. De välkända, inledande raderna fanns med redan 1711 i en dikt av den brittiske hovpoeten Sir Robert Ayton.
Med sin tillagda formulering ”a cup o’ kindness” lär Burns ha haft en mugg med whisky i åtanke – vilket han ofta hade.
Drycken flödar lite extra den 25 januari – skaldens födelsedatum och dagen för de årliga Robert Burns-kvällarna. Då hedras ”The Bard of Ayrshire” med mat och whisky, innan alla förenas i ”Auld Lang Syne”, som en försäkran om att en ”auld acquaintance” som Robert Burns aldrig ska bli glömd.