Jag tänker stundom på Astrid. Inte Lindgren utan Zachrisson. Hon som levde som vi sjunger uti hundrade år och blev mer än så. Astrid Zachrisson kom till jorden den 15 maj 1895. Sedan knatade hon på genom två världskrig, två sekelskiften och hundra plus tretton år. En halvtimme in på sin 113-årsdag den 15 maj 2008 somnade hon in. Tänk så märkligt. Att födas och dö på samma dag.
Själv har jag kämpat ihop 45 år så här långt. Och det var inte gjort i en handvändning. Herregud vad jag tycker man lever hela tiden. Och då menar jag inte ”leva life”, ”fånga dagen” eller annat glittrigt trams.
Jag menar att det tar en himla tid att få ihop sitt liv. Varje dag. Det är jobb, det är barn, det är mat, det är snö, det är skor, det är bo och det är snor. Plus en massa känslor. Kanske behöver jag 68 år till och bli lika gammal som Astrid för att förstå mig på det här livet? För än så länge tycker jag mig inte ha greppat så mycket.
Som tur är har jag en sjuåring att bolla livet med. Utan hennes blå barnaögon på vårt gemensamma liv hade det blivit ruggigt futtigt. Kanske ett par frågor färre, men också oändligt många färre färgstarka svar.
Det fiffiga med mitt yrke som journalist är att man får vara barn om och om igen. Ställa frågor, undra, vrida och vända på sammanhang. Söka sig fram. I yrket finns det alltid en form av slut, en deadline som säger ”här ska du ha kommit fram”. Men i det privata finns det inga deadlines. Där puttrar allt på i en evig gryta, ett slags ”pulled life”. Långkok och vidsträckta frågor.
Värst är ju farhågorna. Scenarion som skrämmer livet ur en innan de ens dykt upp. De där betänkligheterna som inte får någon rätsida. Jag kan ligga vaken i timmar och känna ryggraden spännas ihop av tankefloden uppe i hjärnhalvorna. Det är som om den sipprar ner i ryggmärgsvätskan och får mig att stelna. Det är hur dumt som helst att hjärnan är funtad så att den inte skiljer på verklighet och påhittade saker. Den går igång på båda.
Hade jag varit idrottande hade det varit en klar fördel att kunna leva sig in i tankesystemen så hårt som jag gör. Den mentala träningen, att se exempelvis simloppet framför sig innan det skett, hundradel för hundradel, rörelse för rörelse, kan skilja vinnaren från förloraren. Livligt visualiserande i det vardagliga livet ställer dock mest till det kan jag tycka. Det gör att en lever livet i förväg. Omöjligt egentligen.
Däremot är det säkert en styrka om man är författare. Astrid, inte Zachrisson utan Lindgren, måste ju ha varit en mästare på det. Utan sitt visualiserande sinne och språkliga finurlighet hade väl inte världen tagit till sig hennes böcker så starkt. Man kan säga att hennes livliga hjärna gav oss andra liv i våra hjärnor.
Precis vid tiden då Astrid Lindgren dog, den 28 februari 2002, råkade jag vara mellan två jobb. Så, jag och en vän bestämde oss för att ta tåget ned till hennes begravning, som var öppen för allmänheten. Vi fick platser på en läktare och när Tommy Körberg sjöng ”Fattig bonddräng” samtidigt som Astrids vita kista bars ut rann tårarna.
Döden, detta definitiva slut. Frågan är inte vad som händer efter döden tänker jag, utan vad som händer alla dagar fram till dess. Med livlig fantasi kan det bli vad som helst. Eller ingenting. Men till hundra? Jag kollade på en nätsida med kalkyler att jag hittills levt 16 495 dagar. Klämmer jag typ 17 000 till gör jag det bra. En dag i taget, resten tar vi imorgon.