En fantastisk egenskap merparten av norrbottningarna har är att kunna vara rak på sak och tydlig. Faktiskt.
Säkert har du någon gång i arbetslivet eller på fritiden varit med om följande fenomen: ett problem uppstår och två personer ringer dig om samma sak. Person A, som är från exempelvis Stockholm, pratar i femton minuter om problemet, sig själv, sin mamma, ett tv-program, Donald Trump, tacos och ekorrar. Under den tiden har värdefull tid stulits från dig.
Samtalet med person B, från exempelvis Pajala, blir kortare. Cirka tjugo sekunder. Det enda som framkommer av samtal nummer två är vad som är fel. Det sparar dig fjorton minuter och fyrtio sekunder. Under den tiden får du mer tid att ta dig an problemet, eller kanske hälla upp en kopp kaffe och sitta ner en stund.
Att vara tyst men ändå kommunicera är en kunskap som går i arv. Jag har lärt mig av en riktig mästare – min mormor. Hon bodde ute i skogen i Västerbottens inland under merparten av sitt liv. När jag hälsade på hemma hos henne var det ofta som antalet ord som sades kunde räknas på två händer, men ändå lärde jag mig mer under besöken än på någon föreläsning. Vi kunde sitta och dricka kaffe, titta ut genom köksfönstret och var tionde minut bröts tystnaden av ett ”så är det”. Ibland kunde det hända att en bil körde förbi när vi satt där och tittade. Då fick vi båda något att fundera över. Vem det var, och var den skulle.
En relation där du inte behöver öppna munnen och prata om oväsentligheter. Delandet av tystnaden och sällskapet som kommunikation. Väldigt behagligt. Det är inte alla människor som klarar av det. En konstform.
Skrift är inte dumt. Men att kommunicera genom att skriva kräver ändå någon form av eftertänksamhet. I sociala medier dundrar diverse människor ofta ut skräp. Meddelanden fulla av stavfel, påhopp och ibland rena lögner. Om du känner att du blir oerhört förbannad över något på internet så tänk efter en stund innan du reagerar. Om det du nu känner verkligen måste ut ur kroppen så gå ut i skogen och vråla. Där kan du även få fysiskt utlopp för din frustration. Alltid bättre att svinga näven mot en stor, stadig och ståtlig gran än en medmänniska.
Kroppsspråk är också ett effektivt och bra kommunikationsmedel. Vid lågt blodsocker är det fördelaktigt. Istället för att låta aggressionerna få utlopp i diverse mindre uttänkta verbala utfall till omgivningen, är det bättre att visa humöret med ett bistert ansiktsuttryck. Det förhindrar eventuella konsekvenser efter att ha beskyllt någon för hemskheter, när allt som egentligen behövdes var en banan.
Män i en grupp, där behövs det definitivt mindre snack. En intressant diskussion kvävs ofta av en extremt högljudd alfahanne som är så oerhört säker på hur rätt han har - och hur fel alla andra har. Om han i den situationen istället håller tyst, lyssnar på de andra och försöker ta in deras åsikter kanske han lär sig något. Får nya infallsvinklar och utvecklas som människa. Det stärker inte bara han själv, det gäller hela hans omgivning. Att fokusera på att lyssna istället för att vråla tjänar alla parter på.
Att norrbottniska män rent generellt är rätt bra på att hålla käft är det nog ingen som säger emot, men det finns situationer där det är bra att öppna munnen. Vid psykisk ohälsa.
Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, och när du mår dåligt är det definitivt viktigt att prata. Då finns det ingen anledning att hålla tyst.