Vi möter Susanne Gabrielsson, 55, känd bilskollärare, i den stora 40-talsvillan på Lövskatan i Luleå. Just nu fungerar den som generationsboende då dottern Emilia flyttat in tillsammans med sin familj i väntan på att kunna inta sitt nyköpta hus.
– Det här huset skulle bli Dicks och mitt livsprojekt. Vi köpte det för att det var så vänligt och välkomnande. Det var mycket som vi skulle göra om och Dick ville själv göra det, men han var ju borta så mycket, säger Susanne.
Dick Gabrielsson var utvecklingsingenjör inom områdena chassi och köregenskaper på Volvo och hade varit stationerad i Kina i tre år. Han var hemma i Sverige på somrarna och Susanne åkte över till honom i Shanghai när hon var ledig.
– Förra året var jag där i fem månader. När vi levde åtskilda ringde vi till varandra sju–åtta gånger per dygn. Vi hade varit tillsammans i 18 år och hade båda synsättet att alla problem går att lösa och vi såg möjligheter i stället för hinder.
Fredagen den 13 februari i år skulle Susanne åka till Dick. De skulle fira kinesiskt nyår tillsammans. Några timmar innan hon skulle stiga upp och göra sig i ordning för resan vaknade hon och kände att något var helt fel.
Hon ringde till Dick men fick inget svar. Då ringde hon till Dicks arbetsplats och bad att någon skulle åka till hans lägenhet. De som gjorde det hittade Dick död.
– Han hade duschat och ätit frukost. Sedan blev det final. Han hade haft problem med hjärtat och fått en stent inopererad i ett blodkärl. Jag tror att det var stenten som släppte.
Susanne var i chock. I all hast bestämdes det att dottern Emilia skulle följa henne på den svåra resan.
– Det behövs visum till Kina. Emilia åkte i förväg till kinesiska ambassaden i Stockholm och fick världens snabbast utfärdade visum. Vi möttes på flygplatsen i Köpenhamn och flög sedan vidare tillsammans.
De reste i förtvivlan och tårar. Susanne berättade vad som hade hänt för besättningen på planet och möttes av empati och värme.
– Det ordnades genast så att Emilia och jag kunde sitta tillsammans och alla ställde upp på ett otroligt sätt.
Väl framme möttes de av personer från Dicks arbetsplats, människor som under åren blivit goda vänner. Susanne och Emilia fick komma till bårhuset och se Dick. Sedan följde arbete med att tömma lägenheten, ordna papper och kontakta Svenska konsulatet för hemtransport av Dicks döda kropp.
– Konsulatet visade sig vara helvetets förgård. Vi möttes av allt annat än förståelse och vilja att hjälpa oss. Personalen sade sig inte ha några rutiner för en sådan situation som vi var i. Alla kineser och kinesiska myndigheter som vi kom i kontakt med ville göra allt för oss, men de som enligt försäkringspapprena verkligen skulle hjälpa oss hade inget intresse av det.
Dicks död anmäldes inte heller till Skatteverket i Sverige som reglerna föreskriver, med följden att allt från försäkringsfrågor till begravningen försenades.
– När jag väl hemma igen gick till kyrkan för att höra Dicks namn läsas upp bland de som dött så fanns det inte med. Jag ringde till Skatteverket och fick beskedet att de inte kände till dödsfallet.
Susanne beskriver ett tillstånd av sorg som går att jämföra med att vara utbränd. Hon säger att hon blev ”sorgbränd”.
– Men jag ville inte vara sjukskriven utan fortsatte att jobba. Det var vilsamt. Hemma kunde jag sedan bryta ihop igen.
Hon har gått i kristerapi hos familjerådgivningen.
– Det här är en tokig ålder att bli ensam i, det är jobbigt att börja rita nya kartor.
En underbar sak mitt i den värsta sorgen var att dottern Emilia fick veta att hon var gravid med sitt andra barn: Dick hade lämnat livet. Assar, som fick namnet efter Dicks farfar Assar, skulle komma.
Begravningen blev också fylld av glädje, bredvid sorgen.
– Vi hade en begravningsfest. Det kom vänner från alla håll, allt från Kina till människor här.
Innan vi lämnar Susanne tar hon lille Assar, två veckor gammal, i sin famn och kramar honom ömt.
– Livet går vidare men vi måste våga prata mer om döden. Den är lika naturlig som födelsen, säger Susanne.