Hon är gift och mamma till tre utflugna barn, varav hon fött ett, två är adopterade. För 25 år sedan födde hon sitt yngsta barn och både graviditet, förlossning och läkning följde skolboken. Den kan Åsa Lindholm utan och innan – hon jobbar nämligen som gynekolog i Luleå. Men när hon själv fick problem med en läckande urinblåsa stod hon inte först i kön för att söka hjälp. Hennes devis har alltid varit ”oskuret är bäst”.
– Problemen började sex år efter förlossningen när jag bestämde mig för att börja jogga. Det gick bra i en kilometer, men sedan upptäckte jag att mina byxor var genomblöta av kiss!
Åsa körde igång med knipövningar och fortsatte att springa, med ett inkontinensskydd i trosan. Det skulle nog fixa sig, tänkte hon. Men hon fortsatte att väta ner byxorna, varje löppass.
– Till slut struntade jag i att jogga och började träna på gymmet istället. Det gick bra att träna korta intervaller, det vill säga ungefär 45 sekunder. Men när jag deltog i ett danspass på 45 minuter läckte jag. Det rörde sig säkert om tre matskedar urin, säger Åsa och berättar att hon prövade en kontinensbåge, som man för in i slidan och som kan hjälpa den som har lindriga besvär.
– Mig hjälpte den tyvärr inte. Ändå upptog jag löpningen igen efter några år. Vi var ett gäng som skulle springa Tjejmilen. Jag använde inkontinensskydd, men det räckte inte och i hissen, på väg till hotellrummet, undrade kompisen vem av oss det var som luktade kiss. Jag räckte upp handen och bestämde mig är och då för att det fick vara nog. Nu skulle jag opereras!
Efter en undersökning, som bekräftade att Åsa led av ansträngningsinkontinens, gav gynekologen klartecken för operation. Operationen gjordes över dagen. Åsa sövdes, ingreppet tog 20 minuter, och hon fick åka hem efter att hon fikat och kissat.
– Det kändes ingenting efteråt och den enda förhållningsordern var att inte träna under de första veckorna, säger Åsa som efter läkningen äntligen kunde njuta av sin favoritträning – dansen – utan oro för läckage.
Hon råder den som har problem med urinläckage att söka hjälp. Det finns mediciner, mekaniska hjälpmedel och operation att pröva. Ingen ska behöva läcka kiss!
Själv har Åsa varit besvärsfri ända sedan hon opererades för nio år sedan. Hon har sprungit Tjejmilen,helt torrskodd, efter det och kan konstatera att oskuret INTE alltid är bäst.