Det var den 14 juni 2003 det hände. Åsa Sundgren var på jobbet i ett café. Plötsligt började hon tappa allt hon tog i. När hon skulle äta en banan så förstod hon inte hur hon skulle göra.
– Det bara small till. Mina arbetskamrater tog hand om mig. Ambulans larmades. Jag blev sämre och sämre. När vi var på väg till Sunderby sjukhus så började killen som satt med mig där bak att banka på rutan mot chauffören. Han sa "Gasa, gasa! Vi håller på att tappa henne". Mitt blodtryck steg hela tiden, säger hon.
Väl framme konstaterade läkare att Åsa Sundgren hade drabbats av en stroke, en hjärnblödning.
Hon låg fullständigt utslagen i sex veckor.
– Sedan vaknade jag upp men jag kunde inte riktigt skilja på dröm och verklighet i början. Jag blev flyttad till strokeavdelningen.
Hjärnblödningen förlamade Åsa Sundgrens vänstra kroppshalva. Hon var glad att det blev den sidan eftersom hon är högerhänt och inte minst eftersom talcentrum ligger på höger sida.
– Jag tappade aldrig talet, säger hon.
Hon blev hänvisad till rullstol.
– Men jag bestämde mig att jag skulle upp ur den. Jag skulle ta kontrollen över mitt liv igen istället för att vara helt beroende av andra.
Hon berättar om personalen på Sunderby sjukhus och sin familj.
– Personalen var underbar och fick mig att känna värdighet mitt i min hjälplöshet och min familj omslöt mig med villkorslös kärlek.
Efter drygt fyra månader fick Åsa komma hem.
Efter tio månader av rehabilitering hade hon kommit upp ur rullstolen och behövde inte ens en krycka som stöd längre.
Det har nu gått elva år sedan stroken drabbade Åsa Sundgren, 44. Hon berättar om ett lugnare livstempo.
– Tidigare rusade jag genom tillvaron.
Förlamningen i den vänstra kroppshalvan sitter kvar så pass att Åsa inte kan röra armen på den sidan och att hon har vissa svårigheter att gå.
– När jag går på affären så tittar människor på mig och verkar tänka "Stackars hon!". Jag ser hur de stressar och tänker "Stackars de!". Vi har skruvat upp tempot så att vi inte kan bromsa längre.
Förutom det lägre tempot lever hon ett vanligt liv.
– Jag har jobbat på kontor i ett bageri och i Telias bredbandssupport. Sedan har jag läst upp en grundläggande behörighet för att i höst kunna läsa krishantering på Kalix folkhögskola. Jag kanske kan arbeta med samtalsstöd och hjälpa andra att hitta sin inre kraft att komma tillbaka, säger hon.