Ibland kan en lokalhistorisk redaktör sitta och fundera över sitt uppdrag. Hur komponerar man en för läsarna intressant produkt, helt enkelt en årsbok, som tål att återkomma regelbundet med ett mer eller mindre givet innehåll utifrån sin lokalhistoriska profil?
Piteå museums årsbok förväntas ägna sig åt Piteå stad, samma socken eller kommun eller i vissa fall ett vidgat uppdrag till Pite älvdal. Den senaste årsbokens inledning bjuder på några funderingar i den riktningen. ”Det finns en önskan hos årsbokens redaktör att få en blandning av artiklar av mera akademisk karaktär och författare med annan bakgrund men som kan ge intressanta beskrivningar av livet i pitebygden.” Orden känns nästan som en skiljeväg.
”Akademisk karaktär” var ena ledordet, ”beskrivningar av livet i pitebygden” det andra. Jag skulle kunna nämna några exempel av vardera slaget utifrån det dussinet jämnt av artiklar som serveras.
Uno Westerlund beskriver, med utgångspunkt från byn Manjärv, hur man använt begreppen skäl och mantal under de senaste femhundra åren för att beteckna de olika hemmanens skattekraft.
Lisa Hartzell har analyserat skelettmaterialet i några ”ryssgravar” från Jävre respektive Magasinsgatan i Luleå. Hon kommer bland annat fram till att Jävre uppvisar i det vi uppfattar som en ryssgrav från sommaren 1809 även skelett av kvinnor. Kan det vara att i den ryska arméns tross även ingick kvinnor som sjukvårdspersonal?
Ett tredje exempel är Åke Berggrens uppsats om Piteå stads flyttning från Öjebyn. Tiden var 1660-tal, staden vid sockenkyrkan var nedbrunnen och nu gällde det att hitta en alternativ lokalisering med tanke på landhöjningen.
Efter åtskilliga ”turer” föll valet på Häggholmen eller stadens nuvarande plats. Men visst var det nära att Kåge norr om Skellefteå istället hade kommit ifråga.
Med det snuddar vi också begreppet kontrafaktiskt skeende. Hur hade Europa sett ut fortsättningsvis om Hitler och andra världskriget inte kommit emellan? Hur hade södra Norrbottens kustland utvecklats om bygdens köpstad legat vid Kågeälvens mynning?
Den andra kategorin av uppsatser, eller beskrivningar av livet i Pitebygden, får ofta formen av ”minnen”. Alfons Sundkvist berättar om sin uppväxttid i Svensbyn eller Per Wåhlin minns sina år som banktjänsteman i Piteå. Tudelningen i form av ”vetenskap” och ”livet” skapar egentligen ytterligare en tredje grupp som vi kan kalla för ”Övrigt”.
Uppsatsen om sidenmålaren Rudolf Gowenius kan exemplifiera detta, liksom den om pitesamiskan eller om prosten Graan och de medeltida kyrkoskulpturerna. Och inte ens detta tillägg omfattar till fullo årsbokens knappa 160 sidor. Det är därför omöjligt att fånga in en årsboks blandade innehåll där den röda tråden egentligen är geografisk, nämligen Pitebygden.
Hur ska vi då se på Piteå museums senaste årsbok? Det är imponerande nog att man klarat av en utgivning alltsedan 1981. Dessutom fullföljer man publicering av texter såväl för den vetenskapligt intresserade som för de mera med det dagliga livet som riktmärke. Fortsätt därför med årsboksserien och sedan får framtida läsare döma vilket innehåll som lockar mest utifrån ett historiskt perspektiv. Under alla omständigheter har Pitebygden dukats upp för framtida bruk.