I Johan Klings nya kortroman ”Lycka” berättar David, en underbetald kulturarbetare, att han håller på att glida ifrån sina vänner. Det beror på att han är en tråkmåns, tror han själv, och när de andra vill ha med honom ut på krogen tackar han därför helst nej.
Två saker gör honom lycklig: livet ihop med dottern Fia som är i sjuårsåldern och promenader i de fagra delarna av Stockholm. Fast han anser att han är en fantasilös och trist pappa (som väl de flesta normala karlar). Och när han beskriver Stockholm finns det ingen riktig synskärpa i hans bilder och panoreringar, inga oumbärliga detaljer.
Att David och Marina skilde sig var den stora katastrofen i hans liv. Han känner ständigt skuld för att hans lilla familj gick sönder.
Kling har ett säkert öra för vad folk säger och inte säger, särskilt när samtalet går på kryckor eller sparlåga. Men oftast blir det mest skvaller och nojs och där kommer David till korta, stillsam, nykter och lågmäld som han är.
Så en dag stöter han på Kajsa som han inte sett på tio år. Men David blir genast rädd att dras in i en ny relation, han är övertygad om att också hon kommer att bli besviken på honom. Och han är ju egentligen inte intresserad av kärlek, ja inte av något annat heller, kommer han fram till, vid sidan av Fia.
Det låter lite gråtmilt. Men Kling hittar de rätta orden, de som speglar Davids osäkerhet och bristande tilltro och gör honom till en lätt tragisk person. Någon gång blir han kanske lite för beställsam och texten glider in mot ironi och drift, men under vänliga former.
Kling kommer långt in i honom och där är inte så tomt som David själv påstår. Men han hittar ingen riktig mening i tillvaron och det har med åldern att göra, tänker han sig. Att Fia någon gång i framtiden kommer att säga att han var ”en underbar pappa” är allt han begär av livet.
Hans huvudpersoner löser sällan de konflikter de hamnar i. I den meningen är de svåra att hantera för en författare; i litterära sammanhang är ju starka konflikter ett oumbärligt bränsle. Men Kling lyckas i stället skapa en sorts äreminne över en människotyp som livet tenderar att misshandla.
Det är sommar i Stockholm när David än en gång möter Kajsa och då förstår att hon ser något i honom som han inte själv har upptäckt. Då blir hon en sorts våg: skulle en nära relation till henne försämra förhållandet till Fia?
Ja, hur mycket ska vi satsa på våra barn och hur mycket ska vi satsa på oss själva och annat i livet? Vilket är egentligen bäst för barnen?