I Överkalix är det så att nästan alla känner alla. Om inte annat känner man till varandras släkten. Vems flicka är du? är en fråga jag ofta får av äldre männi-skor, och jag märker att de tittar på mig som om de egentligen redan vet. De vill bara få misstanken bekräftad.
Jag har lärt mig vad de är ute efter, och så långt som till pappa kommer vi aldrig. Sällan hinner jag ge någon utförligare presentation innan jag blir avbruten.
”Min mamma heter Ewa…”
”Ewa Nordmark från Lillsund, nog visste jag ju det, ni är ju så lika.”
Mamma måste ha varit väldigt serviceinriktad under sina yrkesverksamma dagar, för i samma stund jag nämner hennes namn blir stämningen nästintill euforisk. Alla vet vem hon är, och på hennes bedrifter som konsum-biträde, lantbrevbärare och mackägare lever jag gott. För mig fungerar hon som en dörröppnare, och jag behöver inte göra mycket annat än att le för att också bli omtyckt.
På en liten ort definieras vi utifrån våra föräldrar och deras gärningar, samt teorin om att äpplet inte faller långt från trädet. Sällan är man en individ med helt egna egenskaper, och vill man gå längre än till föräldrarna, kan man ta ett bredare grepp och kategorisera efter släkte.
Det sägs att varje släkte har sitt drag. Hos vissa går idiotin i arv, hos andra arbetsvilligheten, vissa är skurkar hela bunten och andra är konstnärliga. Säkert finns det många som får kämpa väldigt hårt för att tvätta bort en negativ stämpel, medan andra oförtjänt surfar fram på ett gott rykte. Kanske är det inte så underligt att många ger sig av till en annan plats, till en anonym tillvaro där ens handlingar får vara personliga och inte släktberoende.
Jag vet inte vad det sägs om mitt släkte, men jag vet vad som sägs om mamma. Genom att hon för ett tjugotal år sedan åkte runt i postbilen, servade folk i kommunens alla byar, och ständigt hade ett leende på läpparna banade hon väg för mig. När jag nu i egenskap av hemsamarit, som de äldre ännu kallar det, besöker samma människor, är de glada åt att få se ett känt ansikte. Detta trots att vi aldrig tidigare mötts. Jag vet såklart att det inte är mig de ser, det är mamma, och jag vill ju inte göra dem besvikna. Därför gör jag mitt bästa för att leva upp till förväntningarna.
Det blir mycket prat om mamma, vad hon gör nu för tiden och hur hon mår. Är hon redan pensionär? Har hon haft en infarkt? Ja, det där med hjärtat ligger väl i släkten. Och det sista jag hör innan jag stänger dörren för att åka vidare till nästa gård är:
”Hälsa mamma!”