Ännu en orolig jul för de ensamkommande

När skolan stänger för jul får orostankarna bara ännu större plats. Ledighet med släkt och firande i familjens trygga vrå är en verklighet som de ensamkommande ungdomarna inte kommer i närheten av.

Orolig. Abdulla Amiri beskriver tillvaron som en enda lång, orolig väntan.

Orolig. Abdulla Amiri beskriver tillvaron som en enda lång, orolig väntan.

Foto: Ulrika Vallgårda

Luleå2016-12-20 17:02

– Flera har frågat mig vad vi ska göra på julafton. Jag svarar att jag tror att det kommer bli jättetråkigt för oss. Den enda plats där vi kan sysselsätta oss, det är skolan. Det är jättebra när hjärnan är upptagen med något annat. När man inte är i skolan tänker man mer, säger Ali Karimi, 17 år.

Han och hans vänner Morteza Jafari, Abdulla Amiri och Farhad Esmaili är fyra av drygt 200 ensamkommande ungdomar som finns i Luleå just nu. Den absolut största majoriteten bor på olika boenden.

– Det blir andra julen för oss i Sverige, men vi har inte ens varit på intervju hos Migrationsverket än, säger Abdulla Amiri.

Det känns lite som att livet är satt på paus, förklarar han.

– Ni andra, ni lever livet. Men vi tänker bara på om vi ska bli utvisade eller inte, hela dygnet, utom när vi sover.

Han ser det inte som ett alternativ att åka tillbaka till Afghanistan. Han har flytt därifrån för att det inte går att leva där, förklarar han.

Vännerna håller med honom:

– Det är mycket krig i Afghanistan. Antingen ska man dö själv eller tvingas att döda andra. Vi vill inte det, säger Farhad Esmaili.

Som shiamuslimer och hazarer tillhör de en särskilt utsatt minoritet.

– Det finns flera grupper – IS och talibanerna – som vill döda oss, säger Farhad Esmaili.

Ali är en av de ungdomar som nyss har förflyttats till Centralboendet, granne med Luleå gymnasieby. Här placeras de killar som förväntas klara sig mer på egen hand och utan nattpersonal, vilket också hänger ihop med att de statliga anslagen till kommunerna har minskat.

– Jag ska berätta lite om vår situation och hur pojkarna känner sig, säger han och beskriver hur det var på hans förra boende på Nordkalotten.

På Nordkalotten bor även utbytesstudenter som pluggar på universitetet, berättar han, och dessa brukade lägga sig och somna vid elva på kvällen. De ensamkommande däremot somnar inte förrän klockan två, tre på natten.

– När vi ska somna dyker det upp alla möjliga problem i huvudet som hindrar oss från att sova. Det är jättesvårt. Pojkarna tar sömntabletter varje kväll, berättar han.

Han menar att det är en helt annan situation för dem än för svenska ungdomar.

– När era barn slutar skolan och går hem, vet de att deras mamma och pappa, bror eller syster är antingen hemma eller på jobbet och kommer senare. Men när vi kommer in på våra rum blåser en kall vind av ensamhet. Det är bara vi själva som vet hur vi känner oss.

Han ger en symbolisk bild av hur han ser på att utvisa afghanska ungdomar till Afghanistan.

– Det är som att hitta en skadad fågel som man tar hand om tills den kan flyga igen. Och sedan dödar man den.

Flera av de ensamkommande har vuxit upp som flyktingar i Iran. Ali Karimi har svårt att förstå hur de ska klara sig i Afghanistan helt utan socialt nätverk.

– En av mina kompisar sa till Migrationsverket att han ska ta sitt liv om han blir utvisad, berättar han.

Men ska det bli skönt nu då med lite julledighet?

– Det känns sådär. Medan svenskarna firar julen tillsammans är vi bara med varandra. Vi vill lära oss språk och studera, säger Abdulla Amiri och Farhad Esmaili instämmer:

– Nej, det är inte så roligt för oss som väntar. När du hör på nyheterna att någon ska skickas tillbaka med tvång, då fruktar du att det ska hända dig också. Oron blir värre när man är ledig, då hinner vi tänka mer dåliga tankar och man oroar sig för sin familj och sin framtid. Du kan inte njuta av julen, säger han.

Vad önskar ni att Luleåborna ska gör för er?

– Jag önskar att de ska bete sig mot oss som de gör mot sin familj – som de gör mot sin bror. När vi går på stan så händer det att vi möter människor som blir rädda för oss. De verkar tro att vi ska döda dem. Så jag sa det till de andra pojkarna, att vi måste skriva en lapp och hänga i pannan med texten "Vi är inte farliga, var snälla mot oss!", säger Ali Karimi.

Så här är det, menar han:

– Vi har samma blod och kött, fast vi har lite olika färger. Vi är samma som ni. Tro på oss – vi kommer att bli bra. Och vi önskar att det kommer en dag då ni ska bli stolta över oss.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om