Nio år gammal placerades hon i sitt första fosterhem. Tillvaron var svår. Anne-Marie vill inte prata om den tiden, men hon mådde så dåligt att hon blev sjuk i bulimi. Någon vård för sjukdomen fick hon aldrig. Drygt 20 år senare sökte hon akut vård inom psykiatrin, för sin ätstörning. Anne-Marie, som har rötterna i Norrbotten, bodde då i Göteborg.
– Jag hade många trauman i bagaget, stora saker som jag behövde hjälp med att bearbeta. Men jag fick vänta 1,5 år innan jag fick samtalsstöd.
Vid den tiden hade hon hunnit insjukna i giftstruma. Ungefär samtidigt bröt hennes bipolära sjukdom ut med full kraft. Hon fick sitt livs första psykos och blev tvångsintagen 1999.
– Den resa som har varit sedan dess har handlat om att jag har åkt in och ut på psyket, med psykoser och depressioner. Mellan varven har jag varit starkt bortdrogad. Det var som tortyr.
På ett bord i vardagsrummet hemma hos Anne-Marie ligger hemstickade sockor i prydliga högar. På väggarna hänger kolteckningar och ett textiltryck. Måleri och handarbete har följt henne genom livet. För några år sedan började hon också att skriva.
– Jag har min ålderdom att se fram emot, då jag hoppas att jag kan ta upp hantverket på riktigt, säger Anne-Marie och ler.
Psykoserna har gjort henne stresskänslig och hjärntrött. Hon är skröplig i kroppen. Sedan sju år tillbaka lever hon på sjukersättning.
– 21 år av mitt liv är helt borta. Jag skadades så illa av hanteringen inom psykiatrin att jag drabbades av posttraumatiskt stressyndrom. Nya trauman lades till de gamla. Jag injicerades med cisordinol tills jag var ett apatiskt paket. Jag höll på att stryka med av det bakom slutna dörrar i Sunderbyn. Jag vaknade upp i ett akutrum efter att ha blivit medvetslös av medicinen.
Cisordinol är ett antipsykotiskt läkemedel.
Anne-Marie kom trots sin psykiska ohälsa från en ganska högfungerande tillvaro med jobb och ett rikt socialt liv. Men under de år som följde efter den första psykosen bröts hon ned. Hon beskriver det som att hon förlorade sitt människovärde efter otaliga möten med ständigt nya läkare, som hon upplevde befann sig ljusår ifrån henne som patient.
– Till slut var jag som ett skadat djur, det blev som en ond spiral. Ju mer jag protesterade, desto mer skulle jag tystas med fler injektioner. Jag blev vingklippt, kuvad och kränkt.
Anne-Marie hade aldrig tänkt på sig själv som självmordsbenägen. I grunden har hon en positiv livssyn och finner stor glädje och trygghet i sina nära relationer.
– Jag skadades så mycket av psykiatrin och av alla droger jag fick. Till slut försökte jag ta mitt liv, säger Anne-Marie och visar sina ärrade handleder.
För tre år sedan blev hon tvångsintagen för ännu en psykos. Därefter följde så kallad öppen tvångsvård, en vårdform där patienten måste infinna sig på läkarbesök och samtalstider. Anne-Marie beskriver den tillvaron som att leva i ett fängelse bland andra människor. Men den här gången blev allt annorlunda. Hon fick en ny läkare, som tillsammans med hennes samtalsstöd fick henne att orka leva vidare.
– Min läkare ser mig som en människa. Utifrån att han mötte mig som människa kunde jag börja tillfriskna. Jag fick guidning i min sjukdom, utbildades i vad den innebär. Jag fick insikt i att jag inte är min sjukdom, även om jag har den.
Anne-Maries ögon fylls av tårar när hon beskriver vad hennes läkare och samtalsstöd betyder för henne.
– Jag brukar inte gråta, jag är en stark människa. Men det är tårar av glädje! Jag har haft en sådan otrolig tur som äntligen fick en läkare som talade till det friska i mig. Innan dess blev jag bara hanterad.
I dag är de tunga medicinerna borta. Anne-Marie vet att hon behöver viss medicinering hela livet för att hålla sjukdomen i schack. Självmedicinerat med droger har hon aldrig gjort och nu har hon till och med slutat att röka efter åratal som storrökare. Bulimin, som i Anne-Maries fall inte är kopplad till hennes kroppsuppfattning, har hon aldrig fått någon egentlig vård för. Men i takt med att hennes psykiska hälsa har förbättras, har ätstörningen också blivit hanterbar.
Hon har raka och kärleksfulla relationer med sina vänner och hon får både ris och ros av dem. Sjukdomsinsikten är en viktig del av vägen till ett friskare liv.
–.Det här är lite känsligt att prata om med andra som lider av psykisk ohälsa. Man måste vara lite hård mot sig själv och inte låta sig bli ett offer för omständigheterna och leva på det jag kallar för sjukdomsvinst.
Anne-Marie tror inte att den psykiatriska vården blir bättre av att, som hon säger, "kasta paj". Tvärtom tror hon på konstruktiv kritik för att hitta nya lösningar. Hon har själv som patient sett en gradvisa förändringar hos personal och i arbetssättet genom åren, förändringar som är till det bättre.
Visst sörjer hon de förlorade åren, men hon vill inte fastna i mörkret eller älta sådant som inte kan förändras. Sina föräldrar försonades hon med för länge sedan och hon har fina relationer med tre av sina syskon. Nu vill hon bara leva ett så friskt liv som det någonsin går.
– Jag träffade min käre gamle farbror och min faster för någon månad sedan. Min farbror har funnits i min närhet sedan barndomen och varit där i svåra stunder. Han frågade mig: "Hur är det med dig, Anne-Marie?". Jag svarade: "Det kunde ha varit så mycket värre!". Då började vi alla skratta.