Allt började år 1997 – Anna Bengtsdotter och hennes man Ulf hade då börjat prata om att söka efter någon som kunde hjälpa dem att ta hand om deras två söner, då 7 och 12 år, när de jobbade.
– Jag och min man hade inga närstående och ville så gärna att våra killar skulle träffa någon annan än familjen, som tyckte om dem och gav dem ett annat perspektiv, säger Anna Bengtsdotter, 66 år.
– Jag arbetade som lärare och var onåbar långa tider och min man också, eftersom han reste mycket i jobbet. Vår yngsta son var inte jätteförtjust i fritids. Då tänkte vi att det kanske finns någon som har tid att komma hem och göra mellanmål när han slutar skolan några dagar i veckan.
För att hitta en lämplig kandidat valde de att vända sig till den lokala Konsumbutiken, som då fanns på Ringgatan på Skurholmen. Där de frågande en av de som arbetade i kassan om tips.
– Vi tänkte att de har ju totalkoll på folk i närheten.
Två-tre dagar efter fick de namnet på Vera Rönnbäck – varpå Anna Bengtsdotters man Ulf beslöt sig för att ringa på hemma hos henne.
– Jag stod och målade möbler i matrummet. Han berättade att de behövde hjälp, att de hade två pojkar och frågade om jag var intresserad. Jag sa, att jag har ingeting att göra just nu, jag var nypensionerad, säger Vera Rönnbäck, 94 år.
Hon fortsätter:
– Jag bodde ensam hemma och var änka sedan några år tillbaka, jag hade bara en liten hund. Ulf blev glad och tyckte det var roligt att jag kunde.
– Det var så häftigt, för du sa ja på en gång, säger Anna Bengtsdotter.
Familjen bjöd hem Vera på middag, så de kunde lära känna varandra.
– Anna kom rusande till dörren, det kommer jag ihåg. Ena sonen hade blått hår, inte peruk utan blått hår. Han var så fin och kom och åkte på ledstången ned för trappan. Jag tyckte det var en trevlig middag och tänkte, att de här var inte så farliga så nog kan jag klara av dem. Sen började jag några dagar senare, säger Vera Rönnbäck.
Anna Bengtsdotter beskriver sitt första intryck av Vera med ett ord.
– Underbar!
Den första tiden var Vera hos familjen cirka tre dagar i veckan – hon fixade mellanmål och bakade med sönerna. Hennes kunskaper som tidigare lärare och rektor kom också väl till pass, då hon ibland även hjälpte till med läxläsningen. Efter en tid började hon även laga och stanna över på middag.
– Det var så naturligt, säger Vera Rönnbäck.
Hon har själv två barn, men eftersom de bor i Stockholm och Umeå kan de inte ses så ofta. Att hon fick kontakt med Anna Bengtsdotter och hennes familj menar hon har varit betydelsefullt.
– Det var jättehärligt, för jag har nog saknat någon överhuvudtaget. Jag hade en syster här, men vi umgicks inte sådär jättemycket. Vi fick god kontakt Anna, jag och Ulf. Och jag tyckte det var roligt med pojkarna, säger Vera Rönnbäck.
Sedan barnen blev större har de fortsatt att umgås. Vera är med på födelsedagar och den senaste julen firade hon tillsammans med Anna och hennes familj.
– Vi har mycket utbyte av varandra, vi pratar om viktiga saker. Det är ett ålderspann också och det är så berikande att höra Vera, hur hon ser på saker och ting. Hon har lärt mig jättemycket om att vara människa, säger Anna Bengtsdotter.
– Det är som att man fått en extrafamilj. När man tänker tillbaka så är det ganska förtrollande, det vi har gjort, säger Vera Rönnbäck.