"Kaffe kan man aldrig få för mycket av", säger Ella Aaare och Anna-Lena Svensson är inte sen att hålla med.
– Nu är jag själv gammal även om det inte känns så. När jämnåriga drabbas av demens tänker jag att det kunde varit jag, eller min väninna.
Anna-Lena Svensson, 64, väljer ett kort ur ordspråkslådan och säger: ”Ingen rök…”
”Utan eld!” fyller Ella Aarea, 91 blixtsnabbt i. Ordleken fortsätter och Anna-Lena läser: ”Alla goda ting …”
”Äro tre” skrattar Ella. Hon har bott på Alviks äldreboende mindre än ett år och säger att hon trivs otroligt bra.
– Det här är det roligaste stället jag varit på, det är som hemma och folket är som folk brukar vara. Maten är också jättegod, berömmer Ella och visar sin lägenhet, som är inredd med egna möbler och prydnader.
Ellas naglar glittrar av lack som Anna-Lena nyss bättrat på. Häromdagen hade de en spadag då de som ville blev piffade. Det ville Ella.
– Hon hänger gärna med på allt ifrån bingo till sittgympa. Vår omsorg är individanpassad och har man inte tyckt om bingo tidigare så kanske man inte vill vara med nu heller, säger specialistundersköterskan Alexandra Kajsajuntti, 34, och berättar att varje gång huset får en ny boende brukar anhöriga hjälpa till med att skriva levnadsberättelser.
Robotkatten spinner som en riktig misse. "Många av våra äldre tycker om att ha katten i knäet", säger Alexandra Kajsajuntti.
Arbete, fritid, familj, glädjeämnen och sorger i livet ger personalen en större förståelse för var och en av personerna de har hand om
– Den som flyttar in kan vara ledsen i början, det är en stor omställning att lämna sitt hem. Den anhöriga kan också sörja och känna skuldkänslor. Det känns i hjärtat men vi finns här för dem också, säger Anna-Lena.
Hon har jobbat som undersköterska i 25 år och har inte en tanke på att gå i pension trots att hon snart fyller 65.
– Jag trivs så bra med både arbetskamrater och våra pensionärer. Det känns meningsfullt att jobba med människor. Vi får en nära relation till både våra boende och deras anhöriga och blir som en stor familj. När någon går bort blir jag också ledsen, säger Anna-Lena.
"Det händer att de jag vårdar är i min egen ålder, och det sätter igång tankar", säger Anna-Lena Svensson som fyller 65 men tänker jobba kvar.
Musik av Alice Babs strömmar ur högtalarna i allrummet. Sångerskan skulle ha fyllt år i dag och några dröjer sig kvar och njuter av den stilla musiken.
Anna-Lena sätter sig på soffan i ett angränsande utrymme intill en av de boende och hjälper henne med att äta efterrätten som hon inte orkade direkt efter lunchen. Tv:n står på med lågt ljud, annars är det alldeles tyst på Östbacken, som avdelningen vid Alviks äldreboende heter. Ibland kommer en kvinna gående i rummet. Hon har inte riktigt kommit till ro efter lunchen och tittar nyfiket på besökarna, innan hon fortsätter sin promenad på avdelningen.
– Det är alltid så här lugnt här. Jag tror att det är för att det är ett så litet boende, det är Luleås minsta. Vi har 18 pensionärer som bor hos oss och stämningen är familjär och trygg. Det är nog därför jag också trivs så bra att jag inte vill sluta fast jag fyller 65, säger Anna-Lena och hjälper till med ännu en sked av efterrätten.
Hon berättar att det allt oftare händer att hon får vårda jämnåriga, och det är något som väcker tankar.
– Den personen kunde ha varit min väninna. Eller jag själv!
Robotkatten spinner som en riktig misse. "Många av våra äldre tycker om att ha katten i knäet", säger Alexandra Kajsajuntti.
Anna-Lenas drivkraft är att ge alla ett liv som är så likt det de alltid levt. På boendet ordnas ett par aktiviteter varje dag. De som vill samlas ofta framför brasan i den öppna spisen, det är rogivande att titta på elden. En annan aktivitet kan vara att läsa tidningen tillsammans.
– Man måste komma ihåg att den som är dement behöver vila mycket och orkar inte med alltför mycket liv och stoj. Jag, som är kvick i steget, har till exempel fått lära mig att röra mig lite långsammare.
Utemiljön runt äldreboendet bjuder på promenadslinga och skogsdunge. I trädgården odlas allt ifrån potatis till vinbär. Den som vill får delta i vardagssysslor som att skörda potatis eller att baka.
Diana Qvist är enhetschef för Luleås minsta äldreboende i Alvik.
När enhetschefen Diana Qvist, 58, kommer på besök med en korg på armen kan minnen från svampplockning väckas till liv och leda till samtal. Många som inte minns vad som hände nyss har tydliga minnen från yngre år.
– Jag bär alltid min mobil i korgen. Ibland kan där finnas lite karra också, skrattar Diana Qvist som är delaktig i verksamheten mer eller mindre varje dag. När det behövs en hjälpande hand rycker hon in.
Hon berättar att många som bor på avdelningarna Östbacken och Västbacken har anknytning till bygden, men inte alla. Vissa har sökt plats för sina anhöriga för att de önskar ett mindre omsorgsboende. Det har också hänt att par sökt sig hit tillsammans.
– Vi hade ett äldre par förut. De bodde i varsin liten lägenhet men på nätterna sov de tillsammans, som de alltid gjort.
Oline Lundholm, 19, gick ut gymnasiet förra våren och har jobbat på äldreboendet sen dess. Hon är yngst i gänget. "Jag gick ekonomiprogrammet och tänkte bli polis, men nu funderar jag på sjuksköterska istället."