Anna tar emot oss i hallen och det finns ingenting utanpå som tyder på att hon skulle vara sjuk eller smittad av någon farlig sjukdom. Ändå är det därför vi är där, för att få ta del av hennes berättelse – en berättelse som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och som handlar om hur det är att leva som hiv-positiv.
– Jag hade ingen aning om att jag kunde ha blivit smittad. Jag levde inte ett sånt liv. Jag har aldrig varit en tjej som varit ute och festat mycket och jag har varit en trogen partner i varje förhållande som jag har haft i livet.
TV: Klicka här för att se nyhetsreportaget på 24 Norrbotten!
När beskedet kom blev livet svart. Hon blev deprimerad och försökte ta livet av sig.
– Det var väldigt jobbigt. Jag slutade leva. Jag var inte längre den person jag var tidigare. Jag älskar barn och jag trodde inte att det någonsin skulle bli möjligt att få några.
Att få ett jobb eller att hitta någon att leva med skulle också bli omöjligt, trodde hon, och hon ställde in sig på att hon skulle bli ensam. Ensam med sig själv och viruset, som hon inte vågade berätta om för någon av rädsla för att bli avvisad och ratad.
Så småningom hittade hon ändå modet att berätta för de personer som hade kommit henne närmast, de hon betraktade som sina bästa vänner.
– Jag tror det blev en chock. Men de kunde hantera det. Vi gör precis som alla andra – pratar och kramas och dricker ur samma mugg. De blev kvar och jag älskar dem för det.
Men det är många som har försvunnit under årens lopp. Särskilt svårt har det varit med förälskelser och kärleksrelationer. En planerad date kunde plötsligt utebli utan förklaring efter att hon känt sig tvungen att berätta att hon har hiv. De stunderna var jobbiga, och därför väljer hon noga vilka hon berättar det för.
TV: Klicka här för att se nyhetsreportaget på 24 Norrbotten!
Dagens hiv-läkemedel innebär att smittrisken hos patienter som är rätt medicinerade är försumbar. Dessutom har de samma förväntade livslängd som de som inte är smittade.
– Jag kommer kanske att dö i en bilolycka, eller av diabetes eller kanske en stroke. Jag kommer inte att dö av att jag är hiv-positiv.
Trots detta finns stigmat kring sjukdomen fortfarande kvar. Många vet inte mer om hiv än man gjorde på 80- och 90-talen trots att behandling och prognos för de som drabbas har förändrats totalt sedan dess. Omgivningens reaktioner står ofta inte i proportion till riskerna med hiv, som kan betraktas som nästintill obefintliga i Sverige idag.
– Det finns så många fördomar och så mycket okunskap både bland ungdomar och vuxna, vilket är skrämmande. Det är 2015 nu och fortfarande vet många ingenting. Ändå finns informationen – det är bara att söka på internet. Och det här är ju anledningen till att jag inte kan visa mitt ansikte eller berätta vem jag är.
Någonstans på vägen vände det för Anna. Idag är hon lycklig i en relation med en icke smittad partner och hon har barn, något hon tidigare inte trodde skulle vara möjligt. Hon tror också att hon en dag ska kunna berätta helt öppet om att hon är hiv-positiv.
– Ja, någon gång kommer jag att visa mitt ansikte men det är inte dags än.
Se hela programmet i 24Norrbotten och på nsd.se.
TV: Klicka här för att se nyhetsreportaget på 24 Norrbotten!