Med en klimatförändringsförnekare vid rodret för världens mäktigaste land tar jag tillfället i akt att se över mitt miljötänk. Någon motreaktion måste vi väl få till medan Trump gör sig redo att öppna kolgruvor och strimla klimatavtal.
Först på listan: Jag lovar att inte laga mat som innehåller kött. Det har jag förvisso inte gjort på ett par månader, och det hjälper att jag är Norrbottens – kanske Sveriges – främsta köttförstörare. Nästan utan undantag lämnar jag snustorra kycklingfiléer, oaptitliga gummiräkor och studsmattiga ryggbiffar i min väg; ingen baconremsa har lämnat min stekpanna utan att förvandlas till kol. Jag är inte helt säker, men jag tror att till och med de mest ihärdiga köttivrarna kan hålla med om att det är ovärt att döda djur om de ska gå ett sådant öde till mötes.
Bättre går det med ingredienser från växtriket. Grönsaker och rotfrukter lägger sig snällt i grytan, mjuknar och bryns när de ska och tjurar inte ihop bara för att jag glömt dem på spisen en minut för länge. De erbjuder långt större variation än den samling djur vi bestämt är okej att äta, och ingen fläskfilé har någonsin framkallat samma passion hos mig som en perfekt tillagad potatis. Med hela internet fullt av vegobloggar som Gustav Johanssons "Jävligt gott" kan jag dessutom svänga ihop så till synes köttberoende rätter som pannbiff med lök och boeuf bourguignon – utan att sakna kossan. Ännu är jag för mjäkig för att kalla mig heltidsvegetarian, men det här i alla fall ett steg på vägen.
Vidare lovar jag att i möjligaste mån vidga min personliga definition av gångavstånd och strunta i kollektivtrafik, till och med när snoret fryser i näsborrarna och jag förbannar varenda förfader som fattade det obegripliga beslutet att bosätta sig så här långt upp på jorden.
Hemma lovar jag att vrida ner elementet till ett par grader kallare än jag är bekväm med, även om jag måste ha tjocksockar och då och då tvingas värma fingrarna mot den heta strömadaptern till min laptop. Jag lovar också att inte slarva med sopsorteringen trots att jag bor på 19 kvadrat och de olika avfallskärlen tar upp exakt hela min hall. Växthuseffekten bryr sig nämligen rätt lite om min lägenhets framkomlighet.
Naturligtvis begriper jag att det inte räcker att någon ynka person i ett så pluttigt land som Sverige struntar i att blanda ner bacon i sin pasta carbonara. Klimathotet kräver som bekant såväl samhälleliga som personliga åtgärder, och när de samhälleliga i och med Donald Trump ser ut att ta ett elefantkliv tillbaka är det ett ypperligt tillfälle att slå ett slag för de personliga.
Mina ansträngningar är kanske – sannolikt – som att stå med en mycket liten hink och ösa ur ett redan isbergskrockat Titanic. Men det där ösandet känns åtminstone som en vettigare sysselsättning än att av ren lättja spränga nya hål i skrovet.