Det finns aldrig något färdigskrivet manus inför begravningarna och när Anna Krigsman talar om den döde bygger det på de närståendes berättelser från livet.
– Ibland frågar begravningsgästerna om jag kände den avlidne. Det är ett bevis för att de anhöriga varit duktiga på att berätta om personens liv och personlighet.
Vanligtvis förrättar inte Anna Krigsman begravningar för sina egna närstående, men det har funnits ett undantag. Det var när hennes särbo avled för fem år sedan.
– Innan vi blev ett par var vi bara vänner och redan då var Hans sjuklig. Jag lovade att sköta hans begravning när det var dags och det löftet ville jag inte bryta trots att vi hade en relation när han dog. Det är bland det svåraste jag gjort, säger Anna Krigsman och berättar att begravningen inte bara var svår, den blev också dramatisk när en av gästerna plötsligt rasade ihop och ambulansen tillkallades.
– Personalen vid pastorsexpeditionen kan se in i kyrkan från sitt fönster och de trodde att det var jag som hade kraschat.
När Anna Krigsmans pappa för många år sedan blev allvarligt sjuk och avled inom loppet av tre månader avstod hon under några månader från att förrätta begravningar. När det var dags påmindes hon starkt om sin fars bortgång.
– Jag skulle begrava en man med samma namn som min pappa. Han hade dessutom haft samma cancersjukdom och snabba sjukdomsförlopp. Det blev speciellt och känslosamt.
Det händer att även präster gråter i kyrkan. Anna Krigsman säger att tårarna kan rinna under utgångmusiken, när ceremonin är över.
Hon har begravt många olycksoffer och människor som tagit sitt liv, och hon har funnits där för anhöriga som behövt själavård både i sorg och inför den egna döden.
– Jag minns särskilt en kvinna som bad mig komma upp till sjukhuset för att planera hennes begravning. Tre veckor senare var hon död och jag avbröt min semester för att hålla i begravningsgudstjänsten.
Anna Krigsman får ta emot mycket sorg och smärta i sitt jobb och för att bearbeta händelserna går hon regelbundet hos en psykoterapeut.
– Präster har absolut tystnadsplikt, vilket är unikt för vår yrkesgrupp. Därför är mycket vi inte kan prata om ens med en terapeut.
Även om präster möter mycket sorg och död i sitt yrke så är glädjen ständigt närvarande.
– Det kanske låter konstigt men begravningarna är faktiskt mina roligaste uppdrag. Här kommer jag människor nära på riktigt, på djupet. Jag ser allt ifrån den första telefonkontakten och mötet med anhöriga inför begravningen till själva ceremonin och minnesstunden efteråt som en helhet.
Anna Krigsman säger att hon alltid går in i uppdraget utan förutfattade meningar. Hon berättar om samtal med flera generationer som kan bli innerliga stunder där man med värme delar sina minnen om den döde.
– Det finns också familjer med gamla konflikter som kommer till ytan. Sådana gånger kan det vara svårt för de anhöriga att komma överens om hur begravningen ska gå till. Då får jag vara medlare och det kan krävas flera möten. Ibland har det slutat med att det hållits både en kyrklig och en borgerlig begravning. Det brukar trots allt sluta väl.
Att begrava unga människor är känslomässigt svårast, men döden skrämmer henne inte. Det är det eventuella lidandet innan dess som kan vara otäck att tänka på. Anna Krigsman har själv varit och nosat på döden en gång.
– Jag drabbades av en inflammerad och sprucken tarmficka och fick svåra smärtor. Jag hade nästan 400 i snabbsänka när jag blev inlagd på sjukhuset, men jag fattade aldrig själv hur nära ögat det var. Doktorn berättade det för mig i efterhand. Han sa att jag måste ha haft änglarna med mig.
Att det finns någon som vakar över oss alla är Anna Krigsman säker på.
– Jag är fullständigt övertygad om att det finns ett liv efter detta. Jag tror på en himmel där allt vi längtat efter på jorden blir verkligt. Jag, som inte kan resa utomlands på grund av min svåra astma, kommer att åka kors och tvärs över världen. Den som upplevt obesvarad kärlek kommer att få den besvarad och vi får leva i våra lyckliga barndomar igen. Jag tror att vi kommer att uppleva alla åldrar samtidigt i en himmel som är utan gränser.
Något helvete tror inte Anna på, i stället tänker hon sig att även den icke troende kommer till himlen. – Gud har skapat oss alla och vi människor är alla både rättfärdiga och syndare. Inför Gud är vi alla lika.