I sin soffa i lägenheten i Luleå sitter 37-åriga Anna. Hon har en kopp kaffe i handen och benen korsade. Hon drar efter andan, väger sina ord innan hon börjar:
– Jag har nog mått dåligt hela livet. Fast utan att förstå det, för hur ska jag kunna veta det när jag inte har något att jämföra med och man aldrig pratar om det, säger hon.
När hon och hennes dåvarande sambo försökte bli med barn fick Anna höra att hon behövde gå ner i vikt för att göra det möjligt. Hon tappade snabbt i vikt och blev gravid, utan att hon själv förstått det.
Under graviditeten försvann tankarna på att gå ned i vikt. Men när hon kom hem efter förlossningen tog den nya mammarollen upp all hennes tid och maten blev sekundär.
– Jag blev helt uppslukad av att ta hand om mitt barn. Första månaden åt jag nästan ingenting utan att ens tänka på det. På sex månader hade jag tappat nästan 40 kilo och det i sin tur triggade i gång min ätstörning, säger Anna.
Hon valde att söka hjälp för sitt mående och sin ätstörning och blev remitterad till ätstörningsmottagningen i Luleå. Men att ta det steget var svårt och hon fick öppna upp om saker som hon hållit inom sig.
– Det kanske fanns folk som misstänkte att jag var sjuk men jag hade aldrig pratat med någon om det. Men jag fick en fast samtalskontakt och jag kämpade verkligen med att upprätthålla kontakten.
Hon började känna att samtalen inte ledde till något och till slut blev känslan för mycket. Anna tänkte att hennes omgivning skulle klara sig utan henne.
– Allt hopp hade runnit ut. Så jag förklarade för min behandlare, lugnt och sakligt att nu har jag gjort mitt och att jag kommer ta livet av mig.
Anna blev då tvungen att uppsöka psykiatriska akutmottagningen. Antingen av egen vilja eller så skulle behandlaren tillkalla polis. Anna fick tillbringa ett dygn inlagd på akutmottagningen, med en sköterska som bevakade hennes minsta rörelse.
Men redan dagen därpå fick hon åka hem.
– Jag gick från att vara övervakad varje sekund till att berätta för en läkare att jag mådde bra och då fick jag åka hem. Det känns helt sjukt, säger hon.
Efter sin inläggning fick hon prova på flera behandlingsmetoder men hon kände inte att hon kom vidare. Hon föll tillbaka i sin ätstörning och situationen återgick till hur den sett ut tidigare.
Hon tycker att vården vid flera tillfällen har agerat oprofessionellt mot henne. Bland annat när hon fick träffa en läkare, som skulle ha lång erfarenhet inom samtalsterapi, som sade att hon riskerade att förlora vårdnaden om sina barn om hon inte gjorde en förändring.
– Den läkaren vågade inte jag träffa själv utan jag fick ta med mig min behandlare för jag ville ha någon annan med mig, förklarar hon.
Anna berättar att det sista vården kunde ge henne var kognitiv beteendeterapi (KBT). Något som Anna tackade ja till och deltog i ett par gånger men därefter avslutades kontakten, som Anna upplever, var på vårdens initiativ.
– Jag tror bara de undrade var de skulle göra av med mig. Att de ville bli av med mig och då kunde de säga att de låtit mig prova allt. Men jag undrar hur ingen kunde se att jag behövde så mycket mer hjälp, att jag verkligen hade behövt mer hjälp än den jag fick när jag hade kontakt med vården.
Sedan den sista KBT-behandlingen har inte Anna sökt vård mer för sin psykiska ohälsa och det är inget hon känner att hon skulle orka göra igen.
– Jag känner inte att jag behöver leva. Men om jag tänker på mina barn så känner jag att de behöver sin mamma, de behöver mig. Det är där jag har landat, kan jag inte leva för min skull så lever jag för deras skull och det får räcka så.
Anna har inte heller anmält vården efter de upplevelser hon har haft.
– Nej, det har jag inte orkat och det är nog inget jag kommer göra heller. Jag är där jag är nu, säger hon.
Krister Berglund, divisionschef för Vuxenpsykiatrin i Region Norrbotten, menar att det är ytterst ovanligt att vården är den som tar initiativ att avsluta en vårdkontakt.
– Det låter inte sannolikt. Då handlar det snarare om att hitta andra behandlingsmetoder.
Han uppger att det är vedertaget att en person med ett sjukdomstillstånd ska fortsätta med behandling.
– Jag uppmanar personen att söka hjälp inom vården igen. Antingen det eller om personen lämnar synpunkter kring brist i bemötande, säger Krister Berglund.
Anna heter egentligen något annat.