Det är den 1 december och Världsaidsdagen. Anna, 29, som fick hiv-status när hon var 20 år har kommit till Vetenskapens hus i Luleå för att berätta om sitt liv.
Hon hade en trygg uppväxt med mormor, morfar och sin mamma. Att drabbas av hiv kändes overkligt.
– I skolan pratades det om klamydia men aldrig om hiv. Hiv sågs inte som något som drabbade svenska tjejer och killar utan bara män som hade sex med män och utrikesfödda.
Nu konstaterar hon att hiv kan drabba alla och att den största riskfaktorn är att tro att man inte är i riskzonen.
När Anna fick veta att hon var hiv-positiv levde hon i en fast relation sedan ett och ett halvt år tillbaka. Innan dess hade hon haft tre kortare förhållanden.
– Jag blev smittad via sexuellt umgänge men jag vet inte vem som smittade mig. Det kändes inte viktigt heller utan det viktiga var att jag och mina närstående skulle kunna fortsätta att leva bra liv.
Från början visste hon inte att det fanns bromsmedicin utan trodde att hon skulle dö.
– Jag hann bli riktigt dålig. Mitt immunförsvar låg på 190 mot normala minst 700. Jag hade börjat utveckla aids och fått svamp i slemhinnor. På tre månader gick jag ner tio kilo i vikt och blev trött av minsta ansträngning.
Efter beskedet om hiv kände Anna sig ensam. Hennes pappa tog avstånd från henne och de har aldrig återupptagit kontakten. Resten av familjen fortsatte att finnas där för henne som tidigare. Däremot insåg hon hur rädda folk i allmänhet var och hur mycket fördomar det fanns.
I Sverige får hiv-positiva bra och gratis behandling. Sjukdomen är kronisk men Anna mår bra idag.
– Jag har en sambo nu och vi planerar barn. Vid effektiv behandling får barnet inte hiv.
Nu har Anna rest runt och föreläst i flera år, inte minst i både grund- och gymnasieskolan.
– Fortfarande stigmatiseras drabbade och folk tror att man inte kan använda samma tallrikar. Det blir olika reaktioner när jag berättar om hur det är och hur det känns. En del blir mer ledsna än rädda. Andra blir chockade. De tror att hiv är något som finns långt borta, inte här hos oss.
Anna går in för att leva ett lyckligt liv.
– Jag vill ägna mig åt musik, föreläsa, lära mig nya saker och ha min sambo och min övriga familj omkring mig. När jag var 20 år trodde jag att jag var hänvisad att leva på landet med två katter, spela piano och dricka whisky.