Hon har kämpat för sin sons rättigheter sedan han gick i förskola. Ann-Charlotte Hannedahls 21-årige son har funktionsnedsättningar som kräver teckenspråkig skola och fritid.
Svenskt teckenspråk blev officiellt erkänt som modersmål 1981 och enligt Språklagen är kommuner skyldiga ge den som har behov av teckenspråk möjlighet att lära sig, utveckla och använda det.
Då Luleå kommun inte har kunnat tillgodose de behoven på plats har man beviljat skolgång där resurserna finns.
I mitten av juni tog sonen studenten vid Riksgymnasiet Örebro, en anpassad gymnasieskola för döva och hörselskadade. Han är nu åter hos familjen i Luleå.
– Min son har bott hemifrån i fjorton år och befunnit sig i en miljö där han fått möjlighet att växa som människa. Men nu är det slut och till skillnad från sina jämngamla kamrater i Örebro väntar en oviss och otrygg framtid för honom, säger Ann-Charlotte Hannedahl.
Hela grundskolan, från att sonen var sju år, veckopendlade han till en anpassad skola i Härnösand.
– Jag följde med i början och jobbade från ett kontor på skolan under veckorna. När han blev äldre kunde han åka ner på egen hand och kom hem varje helg under tio års tid. Sedan blev det fyra års gymnasium i Örebro. Då kom han hem varannan helg, och på loven såklart.
Luleå kommun kan fortfarande inte erbjuda boende och sysselsättning med teckenspråkig miljö, där majoriteten kommunicerar med teckenspråk.
Sedan i våras har Ann-Charlotte, tillsammans med skolan i Örebro, försökt få Luleå kommun att bevilja fortsatt stöd för sonen.
– Språket är en grundläggande rättighet för varje individ och jag har full förståelse för att Luleå kommun inte kan erbjuda honom det. Men jag förstår inte varför de inte beviljar en plats i en kommun där det finns.
Nu sitter sonen mestadels inomhus vid dator eller tv, utan den sociala kontakt han är van vid.
– Han saknar ett språk. Han behöver ha teckenspråket runt sig hela tiden för att inte tappa det. Jag kan inte teckenspråk tillräckligt bra, och även om jag hade kunnat det så vill han ju inte hänga med mig hela tiden, säger hon och fortsätter:
– Han är som vilken 21-åring som helst med drömmar om eget boende och meningsfull sysselsättning. Det gör så ont i hjärtat att veta att det inte kommer hända någonting. Det här är vad han får. Jag känner mig så maktlös.
Till skillnad från tiden i grundskolan är kravet på skolplikt förbi, vilket hon menar är en av anledningarna till att kommunen nu satt stopp.
– Det känns som att "nu är han bara en vanlig vuxen människa som jag har ansvar för". Jag kommer alltid att ta ansvar för min son, men jag har tre barn till och ett heltidsjobb där jag sitter och har dåligt samvete för att jag inte är hemma och tar hand om honom.
Trots att sonen blivit beviljad personlig assistans, plats på dagverksamhet och står i kö till särskilt boende, ställer hon sig kritisk till kommunens agerande.
– Det finns fortfarande ingen personal här uppe med teckenspråkskompetens. Det räcker inte med tecken som stöd, det är inte ett språk.
– Kommunen säger "nej, vi köper inga tjänster" men det är ingen ansvarig som vill prata med mig om det. Det rimmar konstigt att framställa sig som en växande kommun när de i själva verket tvingar hela familjer att flytta, vilket är en sista utväg för många.