Per-Anders Heikkilä, polisens chef för enheten grova brott, konstaterar att även brandorsaken är svårutredd. "Alltid en utmaning vid en totalbrand", säger han.
Inga genombrott har skett i polisens utredning rörande den totalbrand som förstörde ett fritidshus och en ladugårdsliknande byggnad på Granön utanför Måttsund i slutet av februari, när kvarlevorna efter en död person hittades.
Informationen från Rättsmedicinalverket i Linköping häromveckan innebar ytterligare ett bakslag.
– Identiteten rörande kroppsdelarna kan inte fastställas. Det går inte att få fram dna, säger Per-Anders Heikkilä, polisens chef för enheten grova brott.
Trots detta är arbetsteorin fortfarande att den saknade fastighetsägaren – en man i 60-årsåldern skriven i Luleå – dog i lågorna.
– Nu får vi jobba vidare för få fram andra fakta för att dödförklara honom, särskilt för de anhörigas skull.
Samtidigt kvarstår mysteriet med mannens snöskoter – en svart Polaris 550 Voyageur 155, 2021 års modell – som ännu inte har lokaliserats, trots att polisen har gått ut med bilder på modellen.
Snöskotern är en Polaris 550 Voyageur 155, 2021 års modell, eventuellt med en svart packlåda bakom sittdynan.
Polisen ska därför utföra nya tekniska platsundersökningar i ruinerna på den alltjämt avspärrade brandplatsen.
–Det har redan skett flera undersökningar men det är svårt efter en totalbrand när bara aska och bråte återstår, med plåt och tak som har rasat in. Vi gör ett omtag nu för att hitta minsta antydan till delar som kan komma från just den skotern. Vi utesluter ingenting.
Även brandorsaken är fortsatt okänd och det är inte säkert att det går att fastslå vad som föranledde att de två husen började brinna.
–Alltid en utmaning att få svaren rörande brandorsaken vid en totalbrand, säger Per-Anders Heikkilä.
Hundförarna Roger Markaberg och Kalle Alatalo deltog under de initiala tekniska platsundersökningara på Granön, när mänskliga kvarlevor efter en död person hittades i ruinerna.
Norr Media har kontakt med en av bröderna till den försvunne fastighetsägaren och han beskriver en frustration över att de funna kvarlevorna inte kan identifieras.
– Vi hoppades på ett avslut. Därför är detta vårt ”värstascenario”.
Hans yngre bror köpte fastigheten för cirka 20 år sedan och tillbringade mycket tid där.
– Han trivdes väldigt bra på ön, bodde där periodvis och hade bra kännedom om hur en fastighet ska skötas om.
Snöskotern användes för att frakta ved över isen och de anhöriga kan inte släppa tanken på att den ännu inte har anträffats.
– Fantasin far åt alla håll och kanter. Det mest troliga måste vara att den är stulen. Det är vår teori. För en sån snöskoter kan inte bara försvinna totalt i en brand.
Två byggnader – ett boningshus och en ladugård – brann ned till grunden i totalbranden på Granön den 27 februari.
Brodern beskriver vidare att det var cirka 20 meter mellan det nedbrunna boningshuset och det ladugårdsliknande byggnaden, vilket skapar ännu fler frågor.
– För en amatör känns det märkligt att elden spred sig mellan de två husen. Kanske bidrog vind och väder men vi får inga förklaringar som gör det mer trovärdigt. Det är för många lösa trådar för att vi ska begripa vad som har hänt överhuvudtaget.
Han återkommer till att avsaknaden av identifiering innebär ett dubbelt trauma.
– Om man inte kan konstatera vem som har omkommit, då kvarstår det här som ett frågetecken resten av våra liv. Var det verkligen vår bror som omkom i branden?
De anhöriga kan ansöka om en dödförklaring hos Skatteverket men det tar normalt upp till fem år innan en sådan beviljas, när identifiering inte går att genomföra. Fördröjningen kan innebära juridiska svårigheter.
– Hur ska vi då hantera frågor kring dödsbo med mera? Svårt att bearbeta allt detta utan avslut, säger brodern.
"Om det blir så hett i branden att proverna bara är helt vita och faller sönder, då är dna:t borta. Och då får vi ge upp", säger Kerstin Montelius, molekylär biolog inom Rättsmedicinalverket.
Kerstin Montelius, molekylär biolog inom Rättsmedicinalverket, beskriver de generella utmaningarna som kan uppstå vid dna-identifieringar av mänskliga kvarlevor i samband med svåra bränder.
– Ibland kan man hitta vävnad från inre organ som låg skyddade av kroppen men om det blir så hett i branden att proverna bara är helt "vita" och faller sönder, då är dna:t borta. Och då får vi ge upp, säger Montelius som dock tillägger att det hör till ovanligheterna.
Hon tror inte heller att det kan finnas motsvarigheter till RMV eller andra laboratorier utomlands som kan utföra ytterligare analyser.
– Visst händer det att vi samarbetar internationellt men normalt brukar vi klara av att dna-analysera rester från bränder själva.
Även traditionella tandidentifieringar är gångbara, dock inte alltid.
– Emalj är kroppens hårdaste material men det är inte säkert att det har gått att hitta några tänder i detta fall. Ibland kan det också bero på huruvida det finns tillräckliga tandjournaler eller annan dokumentation, säger Kerstin Montelius.