Miira är en fortsättning på Ingenbarnsland, Eija Hetekivi-Olssons debutroman från 2012 som nominerades bland annat till Augustpriset. För mig har Miira precis som Ingenbarnsland erbjudit mycket läsmotstånd innan jag efter andra genomläsningen kunde uppskatta dess kvalitéer.
Författarens alter ego Miira, vars utvecklingsväg vi får följa är en tonåring i Göteborgs beryktade förorter. Hon är dotter till finska arbetskraftsinvandrare, fastighetsskötare åt Jagsom-ägerhusen. De sliter hårt, äter rågbröd och annan finnmat, pratar inte mycket, på något språk, men får förvånansvärt mycket sagt med höhhanden, hummanden och andra icke-verbala uttryck som hela familjen har ett stort förråd av.
Föräldrarna lägger sig inte i dotterns förehavanden, men om hon är pank gör de en deal om trappstädning och tipsar om avlagda möbler när hon flyttar till eget.
I en avgörande fas lånar – obs! ger inte – pappan pengar till körkortet. Följaktligen har de en dotter som tidigt fixar sig en egen lya, en helsvensk pojkvän (snart kasseringsmogen) och skapar överhuvudtaget ett liv efter burret, dvs. eget huvud.
Miira är klar med grundskolan i den hatade finskaklassen och har kommit in på NO-linjen – hon ska ju bli neurokirurg. Men gymnasiet ligger i en fin stadsdel och Miira i sin murriga utstyrsel avviker från de lediga, fikande och mjukpratande överklassungdomarna. Och lärarna talar intergalaktiska. Hon lämnar skolan och lyckas fixa jobb på några enklare matställen – utan det allena saliggörande gymnasiebetyget!
Nu är Miira hänvisad till den halvskumma arbetsmarknaden i en storstad. Det blir en del spännande arbetsplatsskildringar, något som vi inte så ofta stöter på i dagens litteratur. Miira kan det här med skitjobb, hon kan också organisera, dessutom tar hon de svaga i försvar. Krogbranschen är bara inte mogen för dessa kvalitéer och Miira blir återigen beroende av arbetet hos Jagsomägerhusen. Men det börjar hända bra saker. Kanske är det bilkörandet som ger henne vingar, glädjen över att läsa körkortsboken som inte är på intergalaktiska utan menar vad som står! Kanske kan hon lämna tillvaron som förfördelad och svinga sig upp till en värld utan klass- och etnicitetsförakt. Men kanske måste hon först genomgå en förvandling.
Berättelsen om Miira ger intrycket av att vara skriven i rasande tempo med en glödande penna. Den hade mått bra av strykningar av de ungdomliga excesserna som upprepar samma tema: tonårsflickans utsatthet och destruktivitet. Även språket hade behövt göras mer läsarvänligt.
Det tar sin tid att avkoda Miiraspråket, en egenartad svenska med finska och göteborgska inslag. Miira genomskådar ju samhällets förtrycksmekanismer och ser bättre folks språk som förljuget och inställsamt. Hennes variant har en egen logik, den är konkret och rakt på sak. Den är riktigt uttrycksfull bara man som läsare orkar vara alert.
Jag lyssnar på gruppen Kent i bakgrunden: några unga män med finsk arbetarbakgrund som startade från noll, kom in och blev stora. Var det ett förvandlingsnummer de gjorde?
Erja Hetekivi-Olsson har också tagit sig in, stridit, svurit och härjat sig in. Hon skriver angelägen litteratur, som endera dagen nog har mognat till riktigt stor.