Anders Teglund bor i Göteborg, men är uppvuxen på Porsön i Luleå och kommer ofta och hälsar på familjen i stan. Vi möts utanför Stadsbiblioteket i Kulturens hus. Här finns hans båda böcker "Cykelbudet" och "Slavdrivaren", som handlar om hans erfarenheter från Foodora.
I Luleå har Foodora inga cykelbud, men i Göteborg däremot är cykel ett alternativ för de anställda. Backe upp och backe ner rullade han runt Göteborg i alla väder, för att leverera mat från restauranger till privatpersoner. Under pandemin växte Foodora lavinartat.
Bara att läsa om cykelbudens situation kan göra en stressad. Hur de måste använda sina egna privata cyklar som ofta går sönder av det hårda cyklandet och hur de med sin knappa lön själva får betala reparationen, precis som de betalar för cykellyktor, stöldsäkra lås, lämpliga kläder, mobiltelefon och mobilabonnemang.
Ganska snart gick Anders Teglunds framhjul sönder. Kostnaden för reparationen samt för träningskläder som han behövde bära i arbetet och ett stöldsäkert lås gjorde att han gick back 2 000 kronor första månaden.
Arbetet styrs helt och hållet via en app. När en ny order kommer har budet några sekunder på sig att acceptera den annars börjar appen pipa och om man inte hör det sätts man automatiskt på en obetald rast.
– Om man är mitt i trafiken kan det vara svårt att höra eller hinna med det. Man får lära sig att hantera mobilen medan man cyklar.
Både beställaren och arbetsledaren kan hela tiden se var budet befinner sig på kartan. Cyklar man fel eller tar en omväg kommer det varningar. När maten är hämtad trycker budet på en knapp i appen och sedan en gång till när den är levererad. Alla fördröjningar ger upphov till nya pipanden och automatiska meddelanden eller telefonsamtal i mobilen. Om en restaurang inte är klar med maten och budet måste vänta kommer det ett meddelande med frågan om hur lång tid det kommer ta. Lönen är delvis provisionsbaserad och bestäms utifrån hur många leveranser budet gör. Kommer inga leveransförfrågningar blir lönen lägre.
Passen läggs ut undan för undan. Nästan ingen jobbar heltid och ingen får jobba mer än 35 timmar i veckan. Kontrakten är ofta korta, några veckor. Om företaget inte är nöjt med den anställde förlängs de inte. Det går att sjukskriva sig och få sjukersättning, men det är krångligt. Flera cykelbud får cyklarna stulna eftersom de i förorten och måste lämna cykeln i stan över natten. Något cykelgarage finns inte. Inte heller någonstans att gå in och värma sin mat eller byta om.
Alla prestationer mäts noggrant, både antal leveranser, hur många sekunder det tar att acceptera ordrar och hur snabbt de cyklar. Regelbundet skickas resultatet ut till alla anställda och där rangordnas alla buden i fallande skala, vilket skapar en tävlingsanda bland de anställda.
Flera journalister har granskat budens arbetsvillkor och kampen för kollektivavtal. Någon har wallraffat, men få har kunnat intervjua buden, åtminstone inte med namn och bild.
– Det är riskabelt att prata med media när man är på Foodora och därför har Transportarbetareförbundet slutat att förmedla kontakter mellan bud och journalister, konstaterar han.
Själv var han med i en grupp som organiserade sig fackligt och lyckades få fram ett kollektivavtal för tre år sedan. Efter det förlängdes inte hans avtal.
– I princip alla vi som var med och jobbade fackligt blev av med jobbet, berättar han.
Kollektivavtalet som slöts 2021 förbättrade lönen marginellt för de som omfattades och många var besvikna.
– Det finns mycket kvar att göra, men det var ändå en start, säger Anders Teglund.
Ett stort bakslag var dock att de bilburna buden, som är anställda i ett dotterbolag till Foodora, inte omfattades av kollektivavtalet. Än idag saknar de kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden där det de facto inte existerar någon minimilön.
Anders Teglund lärde känna flera av sina arbetskamrater. Flera av dem var migranter som hoppades på uppehållstillstånd, men i och med att anställningsavtalen var så korta och de inte hade någon fast månadslön försvårades möjligheterna att få stanna i Sverige.
– Jag blev god vän med en man från Pakistan som försörjde sin fru och sina tre barn som cykelbud. Jag fattar inte hur det gick ihop. Sedan blev han ändå utvisad eftersom lönen var för låg.
Trots alla orättvisor och problem han såg trivdes Anders Teglund i mångt och mycket som cykelbud. Han har älskat att cykla sedan han var liten. Men synen på buden beskriver han som omänsklig.
– Många som arbetade i Foodora upplevde en stor maktlöshet, både i sitt liv och sin arbetssituation. Buden har låg status, de kände sig osynliggjorda, hade ingen röst, blev inte blev lyssnade på.
Få vågade klaga utåt.
– Men i själva verket lever de livet som i ett skruvstäd, hela tiden pressade.
En annan aspekt är att många av dem är högutbildade men fastnar i ett lågstatusjobb för att de är invandrare.
– Är du inte vit och född i Sverige kan den här typen av jobb vara det enda som står till buds för många. Det är ju inte på grund av företaget, utan handlar om samhällsstrukturen. De som inte har uppehållstillstånd är inte fullvärdiga samhällsmedborgare och är utsatta på alla möjliga sätt.
Att inte våga prata med journalister är en del av det.
– De tänker att det kommer leda till utvisning om de blir av med jobbet och då riskerar de att utsättas för våld i sitt hemland. För dem är kopplingen stark och därför säger de ingenting.
Vad gjorde det med dig att jobba på Foodora?
– Först skämdes jag över att jobba som cykelbud. Men sedan när jag började jobba fackligt ökade min självkänsla. Jag kände att vi gjorde något viktigt och fick en yrkesstolthet i att jag kunde jobbet och att vi började få en kollektiv identitet. Det stärkte mig. Samtidigt har jag nog blivit mer ödmjuk som människa.
Han skulle gärna vilja intervjua högsta ledningen för Foodora men de har avböjt.
– Jag vill träffa dem och höra vad de säger och hur de tänker. Men de tackar nej och det tycker jag är synd.
Tycker du att man ska handla via Foodora?
– När jag jobbade som bud hade jag väldigt svårt att uppmana folk att inte handla från Foodoroa, för jag visste att buden som jag jobbade med ville ha beställningar. Så jag tar inte ställning.
Anders Teglunds andra bok, "Slavdrivaren", handlar om en "dispatcher", det vill säga en person som jobbar ett steg upp i hierarkin och styr buden bakom datorerna.