Egentligen heter hon något annat, men av hänsyn har vi valt att kalla henne Amanda. Orden flödar när hon berättar om sin diagnos, om avhoppet från skolan och om den självvalda isoleringen.
Det är svårt att förstå att den omsorgsfullt sminkade 20-åringen i förväg har besökt rummet ett par gånger inför intervjun för att dämpa sin oro och för att välja ut rätt stol.
– Jag upplever allt utanför hemmet som väldigt läskigt. Där utsätts jag för så många intryck att det gör mig utmattad. Dessutom såg jag länge ingen anledning att gå ut, säger hon.
Amanda är 14 år när hon får diagnosen social fobi. Det yttrar sig bland annat i hjärtklappning, ångest- och panikattacker.
De första tecknen dyker upp på mellanstadiet. Hon berättar om mobbningen, om hur hon allt oftare väljer att stanna i hemmet för att slippa möta sina plågoandar.
Trots hög frånvaro lämnar hon högstadiet med höga betyg.
– Jag fick inte mycket gjort i skolan, men hemma var det lättare att fokusera. Jag höll kontakt med min lärare och klasskamrater för att inte missa något. Den moderna teknologin gör det lätt att hitta kunskaper på Internet. På Youtube finns klipp som förklarade nians ekvationer i matematik.
Inför starten på gymnasiet är hon tveksam. Första besöket i gymnasiebyn resulterar i panikkänslor. Hon beskriver det "som sin värsta tid" och skolsköterskans mottagning som en trygg plats.
– Efter första året på gymnasiet kände jag att det här fungerade inte. Min ångest har aldrig varit lika jobbig som då. Tack vare mina betyg kunde jag söka in på korrespondensgymnasiet, där arbetet var väldigt uppstyrt. Det angavs vad man skulle göra i dag, i morgon eller till veckan. Det funkade jättebra i tre terminer, men i somras dalade mitt psyke av andra anledningar. Jag kände mig tvungen att göra ett studieuppehåll.
Ofta kallas fenomenet för hemmasittare, men inom projektet My Key vill man hellre använda förkortningen UVAS som står för "unga vuxna som varken arbetar eller studerar".
För Amandas del blir 18-årsdagen betydelsefull. Då skrivs hon ut ur barnpsykiatrin, vilket innebär i praktiken att hon förlorar sin medicinering. I dag har hon stått i kö till vuxenpsykiatrin i över ett år.
Under sommaren väljer hon att isolera sig i trerummaren som utgör familjens hem. Hon flyr in i böcker, tv-serier och Internet, där steget ut blir allt svårare att övervinna.
– Egentligen gör jag inte så mycket. Jag ser ganska negativt på framtiden. Jag tänker att "okej, jag har inga pengar", men det skiter jag i. "Okej, jag har inte så många vänner och är inte som alla andra", men det spelar egentligen ingen roll. Ett litet nej kan känns som världens största nederlag. Jag har vant mig vid att inget går som jag vill.
Hennes berättelse rör sig framåt med många ord och stor energi. Det råder ingen tvekan om att något har förändrats i Amandas liv.
Med små steg i rätt riktning har hon lyckats bryta isoleringen. Kallsvettningarna och obehaget i magen finns fortfarande kvar, men nu lämnar hon hemmet en gång i veckan för att delta i projektet My Key (se annan artikel).
I oktober får hon en praktikplats. Även om arbetet bara varar i en månad hinner Amanda inse att även om hon inte orkar jobba lika mycket som alla andra så orkar hon betydligt mer än hon själv tror.
Drömmen är fortfarande att bli författare eller åklagare, men det har på sistone dykt upp andra tänkbara alternativ.
– Vi har satt upp som mål att etablera en kontakt med vården så att jag kan få må bättre. Jag vill börja studera igen. Jag vill vidareutbilda mig och kanske flytta hemifrån. Jag vill så gärna bli en del av samhället och känna mig bekväm med att röra mig på stan. Mitt problem är att jag vet inte hur jag ska göra för att komma dit jag vill.