Carolina Biörs, 22, Stockholm, är ett av tre barn till Marie. Hon har en storebror och en lillebror. När mamman plötsligt sade upp den fyrarumslägenhet i Leksand där alla fyra bodde och bytte till en tvårumslägenhet insåg barnen att något var allvarligt fel.
– Vi blev upprörda och förklarade att vi inte kunde bo så. Min storebror flyttade hemifrån, jag flyttade till pappa och lillebror blev kvar hos mamma.
Det hände fler för familjen märkliga saker. Mamma Marie ville inte längre köra bil utan använde alla möjliga bortförklaringar för att slippa skjutsa barnen, åka och handla och annat.
– När hon ännu körde kunde hon plötsligt släppa ratten och bli helt ofukuserad. Hon råkade också ut för två mindre olyckor, säger Carolina.
På arbetet märktes också en förändring. Chefen pratade med Marie om att hon verkade så stressad och rekommenderade henne att gå till vårdcentralen. Det gjorde Marie och fick en remiss till lasarettet.
– Jag skjutsade mamma till sjukhuset ett flertal gånger. Det gjordes olika utredningar. Vid 55 års ålder, i december 2011, fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom. Hon fick också bromsmedicin, säger Carolina.
Ett halvt år efter diagnosen tvingades Marie sluta jobba. Hon gick först ner i arbetstid och slutade sedan helt och hållet.
Carolina började ta över ansvar, hon blev mamma till sin mamma.
– Jag började bland annat handla, sköta kontakterna med försäkringskassan och betala räkningarna.
Det gick utför för Marie hela tiden. Hon försvann mer och mer in i sjukdomen. När hon blev beviljad hjälp från Hemtjänsten och fick en god man släppte Carolina taget.
– Jag stötte ifrån mig och ville inte alls ha med mammas sjukdom att göra. Hon började äta sämre. Hon som hade arbetat som kokerska kunde inte längre laga mat. Inte heller kunde hon sköta sin hygien som tidigare, och inte städa och tvätta.
Efter ett och ett halvt år hade Carolina tagit till sig och accepterat mammans sjukdom. Då började hon ta hand om henne igen.
– Mamma och jag hade alltid stått varandra nära och gjort mycket tillsammans. Jag insåg att hon behövde mig. Hon hade tagit hand om mig och jag ville i min tur ta hand om henne.
Carolina saknade stöd från skolan. Det fanns ingen förståelse för att hon till exempel ville vara ledig och följa sin mamma till sjukhuset.
– Skolan visste hur vi hade det. Jag hade varit ärlig och berättat men fick ingen stöttning. Det var jobbigt. Jag höll på att ta studenten.
Carolina berättar om hur svårt det blev för hennes lillebror som bodde kvar hos mamma.
– Han fick klara sig på egen hand. När han åt chips till middag blev jag och storebror irriterade på honom, tills vi insåg att mamma inte lagade någon mat åt honom.
Marie låg på sjukhus över julen 2012. Carolina var mycket hos henne.
– Att fira jul där med henne var det värsta som jag hade varit med om.
För ett år sedan flyttade Carolina från Leksand till ett jobb inom Systembolaget i Stockholm. Men hon håller kontakten med mamma via telefon och genom besök ungefär en gång i månaden.
– Mamma kan inte ringa själv längre men hon väntar på mina samtal.
När den dagen kommer då mamma Marie inte längre klarar av att bo hemma i lägenheten med hjälp av Hemtjänsten kommer Carolina sannolikt att flytta henne till något boende i Stockholm.
– Jag vill inte att mamma ska hamna på ett ålderdomshem. I Stockholm finns det boenden för yngre dementa. Mamma är mitt i livet och ska inte behöva sluta leva. Hon ska kunna gå på promenad, gå ut och fika och göra andra saker som ger livskvalitet.
Tills vidare bor Marie kvar i Leksand och Carolinas lillebror bor med henne.
– Jag får vara brorsans extramamma. Det är till mig han ringer när han vill veta hur han ska bära sig åt i tvättstugan och hur han ska göra allt annat som han tvingas fixa själv. Ibland får han ett penningbidrag från mig när han slarvat med pengarna som han får från pappa.