Förväntningarna på Marit Furns ”Abalone” borde vara höga. Författaren väckte stor uppmärksamhet när hon 2016 blev nominerad till både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset för romanen ”Skuggan”.
Också den här gången börjar det bra. Svenska Ester åker till Sydafrika för att skriva ett reportage om sviterna av apatheid. Samarbetet med den lokala fotografen Jamie haltar och en dag dyker han inte upp på deras utsatta tid. Ester bryr sig inte märkbart till en början, men förstår senare att det inte rör sig om en protest från Jamies sida, utan att han faktiskt är försvunnen.
Krimhistorien som nu tar vid är dock bara en bihandling i romanen. ”Abalone” kretsar istället kring en annan sydafrikan Ester också lär känna. Det är dykaren, tjuvfiskaren, kvinnokarlen och rasisten Tom. Träffas gör de på vandrarhemmet där de båda bor och trots deras många olikheter uppstår något slags kärlekshistoria mellan dem. De är konstant höga; alltid på droger och ofta på varandra.
De senaste åren har hyllade böcker ofta varit lyriska autofiktioner i jag-form. Det finns därför något befriande i Furns traditionellt skönlitterära berättarform som skapar en filmisk läsupplevelse. Men det är också i det romanens svaghet finns. Det är för filmiskt. Ester och Tom skulle spelas av snygga skådespelare och göra sig på vita duken. Men i bokform kommer deras passionerade dragningskraft inte till sin rätt. Det är istället larvigt med alla sexscener efter att de snortat kokain på klubbtoaletter. Det ibland nästan pompösa språket, fyllt med starka adjektiv, provocerar eftersom Furn är en mycket bättre stilist än så.
I takt med att Esters och Toms relation, bestående av knarkande och knullande, fortlöper inser jag också att jag inte alls känner dem. De är varken sympatiska eller mångbottnade. Furn vill med det eventuellt förmedla att droger förstör personligheter och att höga personer är ointressanta. Men romanen känns också som just en person som knarkar mycket. Det går knappt att läsa en sida i ”Abalone” utan att Ester och Tom köper kokain, tänker på kokain, är höga på kokain eller har en avtändning på kokain. Det är precis lika tjatigt som det är med personer som använder narkotika och gärna vill berätta för alla att de gör det.
Det finns dock också mycket intressant i ”Abalone”. Jag önskar att frågorna om rasism och turism fick större plats. Det är vackra miljöbeskrivningar och stark dialog. Marit Furn är, trots alla överdrivna adjektiv, en bra berättare. Ester, däremot, verkar inte vara någon bra journalist för det där reportaget skriver hon aldrig på.