MustaschFör drygt ett år sedan fick Mustasch den tvivelaktiga äran att avsluta Luleåkalasets festivalprogram. Trots de syrliga ord jag skrev om scenpersonligheten Ralf Gyllenhammar i den recension jag gjorde då, så var själva spelningen onekligen underhållande. Att dessa muskelrockare kan sin sak har det, trots en viss brist på originalitet, aldrig funnits några tvivel kring.
Fredagens spelning görs på Challenge i Piteå, på ett evenemang kallat HZ’s Modefest, där man firar öppnandet av en ny klädesbutik inne i stan. Att man har bokat Mustasch till detta evenemang är tämligen uppkäftigt, må jag säga. Det är ju trots allt en modeshow vi pratar om.
Längst in i klubblokalen trampas showen igång vid midnatt, då inför en publik som enligt arrangören består av cirka 600 människor. Mustasch inleder med några nyare spår, däribland singeln The Challenger, och trots att bandets scenyta är begränsad så finns där utrymme för en del friska rock’n’roll-moves. Jag noterar att en viss Jejo Perkovic, känd från The Bear Quartet, sitter bakom slagverken.
Låtlistan koncentreras på 2012 års album Sounds Like Hell, Looks Like Heaven. Vad just den titeln bör kopplas till har jag ingen aning om; att försöka beskriva Ralf & Co så skulle hursomhelst vara helt felaktigt. Mustaschs melodiösa sound hör icket hemma i dödsriket, och inget jag ser under fredagsnattens klubbgig bör heller kallas himmelskt. Svetten lackar i samtliga pannor på scen, och ledmotiven i Ralf Gyllenhammars brötiga mellansnack är alkohol, sex och hockey. Populära teman under en fredagsnatt i Piteå, minsann.
Under den timlånga konsertens andra hälft kommer några av de äldre hitsen fram, och givetvis är det Double Nature och Down In Black som lockar fram allra störst publikrespons. Vid spelningens slut ligger öllukten som ett dis i rummet, och massvis med glassplitter ligger utspritt över golvet. Mustasch’s spelning på Challenge är ingen spektakulär upplevelse, inte med mina mått mätt. Desto mer en ren och rå uppvisning i tung rock på klubb, dock.