Är det okej att göra något olagligt för en bättre sak? Vi vet alla att det inte finns något färdigt svar. I varje situation måste individen göra sitt eget val. I Paris passar plundrare på att sko sig och sprida kaos. Gränsen mellan plundrare och aktivist kan vara osynlig, eller väldigt tydlig. Medborgargarden kan också ses som aktivism, och där vet vi att polis ser strikt på vad vigilantes kan och får göra. Fånga inte en tjuv som kan få ett maxstraff på vissa månader. Gör du det blir du själv åtalad, och tjuven skrattar med sin dieseldunk.
Men aktivism är en flytande skala mellan att själv eller med sin grupp söka rättvisa för en sak, och att tänja på lagens gränser på ett sätt som i sig är brott. Många, många former av aktivism har brett stöd bland folket, som till exempel miljörörelsen eller djurens rätt i samhället. Andra former har tonats ner, som till exempel kärnkraftsmotståndet.
Något organiserat motstånd mot svensk politik finns knappast. Vi beundrar fransmännens traktorer som blockerar motorvägar, men knyter själva näven i fickan. Frågan är hur långt varje individ är beredd att gå. Frågan är också hur oskyldigt individens syfte kan vara till en början, och personen sedan leds in i radikalisering, vilket inte enbart handlar om religion.
Vi vet att hot av olika slag riktas mot alla möjliga offentliga personer och makthavare. Medborgaren vill att dennes privata egendom ska skyddas, och vill inte heller stå för notan vid vandalisering av annat slag.
Utan polis så är fältet fritt för de negativa konsekvenserna av aktivism. Även om det goda syftet kan vara sådant att majoriteten skriver på, så behövs gränser för vad som är tillåtet.
Jag minns på det glada 70-talet hur man som julkort kunde köpa en bild av en gris med stort tryne, och texten ”God jul från Rikspolisstyrelsen”. Detta framkallade omåttliga skrattsalvor i en demonstrationstät, och drogliberal, tid.
Nu skulle jag hellre vilja ha mycket fler grisar i samhället, så att inte Stora stygga vargen gör som han vill.