Att det var alla hjärtans dag förra veckan syntes inte bara i blombutikerna, utan också i bokhandlarna, tv-tablån och bioprogrammet. Något av en dröm för mig som är en stor konsument av kärlekshistorier. Men jag har insett att jag borde göra slut med dem, eftersom det varit så omtumlande att gång på gång få bevisat att riktig kärlek inte går till som den gör på film.
Det hela började när jag som 10-åring såg ”Notting Hill” och blev blixtförälskad i romantiska komedier. Jag ville också råka krocka ihop med någon på stan och uppleva kärlek sådär direkt, helst vid första ögonkastet. Det hände såklart inte.
Så i tonåren dumpade jag komedierna och blev istället besatt av kärlekshistorier av det svårare slaget: ”Den unge Werthers lidanden”, ”Den allvarsamma leken” och såklart ”Romeo och Julia”. Kraven på hur kärlek skulle kännas hade blivit högre. Det var inte på riktigt om det inte var omöjligt, helt oemotståndligt och så starkt att det fick en att begå självmord om det inte fungerade.
Jag tapetserade mitt rum med hjärttapeter och skrev kärleksdikter. I utblåsta tårtljus, fallna stjärnor och tappade ögonfransar önskade jag att den där storslagna kärleken skulle komma också till mig.
Det gjorde den lite senare. Och gick. Den första chocken var just den sorgliga insikten att allt som känns går över. Visserligen är det praktiskt att det är så. Men när jag och min tonårspojkvän gjorde slut och ingen av oss kände samma nedstämdhet som den unge Werther, utan helt sonika gick vidare, fick det mig att tänka att det nog inte hade varit äkta kärlek mellan oss.
Kär och förälskad blev jag i alla fall igen. I varierande grad, ska tilläggas. Det är väl det som skiljer kärlek från andra känslor: det känns alltid olika och det känns alltid på riktigt. Men aldrig har den känts så som filmer och böcker lärt mig att den ska.
Gemensamt för påhittade kärlekshistorier, oavsett kulturyttring och genre, är att de är ganska förutsägbara. Riktig kärlek är inte det. Den andra chocken var nämligen insikten att jag var tvungen att kyssa många grodor innan det kom en prins. Och att de där prinsarna oftast inte ser ut som Hugh Grant. Eller kommer ridande på vita hästar. I mitt fall har de färdats via bilar som knappt går att starta, fula gröna cyklar och skateboards.
Kärlek i riktiga livet uppstår inte i en krock på stan. Snarare efter fem öl, på Tinder eller av att ha varit klasskompisar i tre år. Kärlek uppstår inte vid första ögonkastet, faller gör vi inte pladask. Snarare liksom ramlar vi in i varandra efter jättemånga ögonkast. De första samtalen är ofta stapplande. Den tredje chocken var insikten att inga relationer går av sig själva.
Jag har flera gånger tänkt att den här personen kommer jag definitivt inte att bli kär i, men så blir jag det ändå. Verklig kärlek känns som ingenting alls tills den, obemärkt, börjat kännas som allt.