Åklagarnas slutanföranden, ord för ord
NSD rapporterade direkt från torsdagens rättegång. Här är ett utdrag ur direktrapporteringen, åklagarnas slutanföranden, ord för ord:
Förhandlingen återupptas, nu ska slutanförandena hållas.
Åklagarna börjar.
Ölmbro: Alldén är av Gällivare tingsrätt dömds för mord. Alldén har förnekat mord och medgett vållande av annans död och griftefriden. Hans utsaga är vag, undanglidande och torftig. Han har svårt att återge detaljer. Han är osammanhängande. Han har inte medfört att kasta mer ljus på händelsen. Han drar sig med uttryck som "det kan ha varit så". Uppgifterna från Alldén i hovrätten är inte mer klargörande, utan lika vaga, detaljfattiga och osannolika. Trots försöker för advokatens sida att få fram att Alldén haft minnesblockering. Att Alldén numera kan komma ihåg att Carolin var död redan på Stenbron kan lämnas helt utan anseende. Det är enbart en efterhandskonstruktion. Att anledningen att han skjuter på en redan död person var ilska kan han inte prestera mer än med passusen "det låter dumt, men jag blev sur": Det är orimligt i centrala delar. Alldéns utsago om vad som hände på stenbron saknar alla tecken på att vara självupplevt. Exempelvis hur troligt är det att Carolin, mot bakgrund av vad vi har hört av hennes person, skulle närma sig en obekant person och prata i termer av gubbdjävel eller gubbe.
Hennes syster har aldrig hört henne svära. Hon kan inte ens uttala filmen masdjävlar. Alldén kan inte säga vad det är hon skulle ha stört sig på i hans bilkörning. Om hon har blivit knuffad, varför har hon inte tagit emot sig. En normalbyggd person vacklar ju bakåt och försöker återfå balansen. Skadar man sig på något sätt är det väl troligtvis handleden.
Alldéns uppgifter under huvudförhandlingen stämmer inte ens med rekonstruktionen. Hans beskrivning skulle kräva att Carolin, utan att röra fötterna, skulle ramla bakåt. Skadorna som hon senare uppvisar, det massiva våldet mot ansiktet, kan inte förklaras av ett fall bakåt.
Varför bemäktiga sig en person som man av olyckshändelse råkat skada, istället för att söka hjälp. Alldén har haft all möjlighet till detta med hjälp av sin telefon. Att med några knapptryckningar larma 112. Kunnat be annan person om hjälp. Stanna valfri bil på en väl trafikerad E10:a. Han handlar hela tiden tvärt emot en människa med goda avsikter.
Utan att på något sätt kontrollera personens hälsotillstånd väljer han att lyfta in henne i bagageutrymmet och föra henne därifrån, inte till sjukhus, utan till sin stuga. Frihetsberövandet måste ha inneburit ett utdraget lidande för Carolin, vilket Alldén måste ha varit medveten om.
Han säger i förundersökningen att det viktiga för Carolin i det läget måste ha varit att få hjälp. Han har sagt att hon i det läget inte var död, utan skadad. I timme efter timme har han fraktat runt hennes sargade kropp, utan att vidta någon som helst åtgärd. Han har hela tiden utgått ifrån sig själv, och hur han ska komma undan. Uppenbart över bara sin egen benägenhet. Att det skulle vara Carolins fel att han befann sig i den situationen. Vi ifrågasätter starkts Alldén uppgifter om hur det inledande mötet. Den andra involverade personen har inte kunnat berätta om detta, för hon är död.
Vi kan slå fast att Carolin inte frivilligt skulle ha lagt sig i bagaget. Därmed har han gjort sig skyldig till människorov. För att ansvaret för detta brott måste det visas att uppsåtet varit att skada henne till liv och hälsa. Hans underlåtenhet att vidta någon som helst åtgärd, och därigenom beröva Carolin möjligheten att få hjälp, visar på en total likgiltighet. Planen att skjuta henne kanske inte hade utkristalliserat sig i det här läget. Men Alldén hade onda avsikter.
Frågan om en eventuell fyllekörning får tyvärr lämnas öppen. Det har varit för yttersta vikt för honom att upprätthålla en fasad. I tiden för brotten har han konsumerat en ansenlig mängd sprit.
Alldén är inte tidigare någon känd våldsverkare. Däremot är han lättkränkt och impulsdriven.
Hans underlåtenhet fortsätter sedan, han säger att han sitter i Mänttyvaara med gevärspipan i mun och funderar på att ta självmord. Han har hämtat geväret från bilen, bilen där Carolin brinner. Ingen åtgärd. Total avsaknad av medkänsla.
Det kanske skulle vara begripligt om Alldén var berusad, och därmed avtrubbad.
Tiden går, Alldén åker till 58:an. Han beslutar sig att skjuta Carolin. Han har sagt tidigare att hon var död. Men varför skjuta en död människa? Och två gånger, dessutom. Det är naturligtvis onödigt och meningslöst. Hela förloppet är utifrån Alldéns utsaga detaljfattigt. Det är utslätande.
Att han som jägare och tidigare tävlingsskytt på ett noggrannt sätt skulle ha riktat, siktat mot målet. Att han inte ska ha sett hur Carolin såg ut, och att det fanns blod på bagagerumsmattan, är helt befängt. Det blir ännu mer tydligt när vi sett den av Krantz visade filmsekvensen, där ett djur reagerar på ett skott av kaliber 7,62.
Det kräver en rad åtgärder från Alldéns sida. Åtgärder som kräver överväganden, beslut och handling. Han måste ta ut Carolin ur bagaget, om hon inte själv tagit sig ut. Han måste ta ut geväret, ta ut det ur fordralet, ta fram ammunition. Ladda vapnet, rikta, sikta och avfyra. Därefter måste han göra slutstycksrörelse. Rikta, sikta och skjuta igen.
Vittnet Savolainen och hans uppgifter om två skott är en mycket sannolik mordtillpunkt. Vittnet har när han hördes av polisen ingen information om att Carolin skjutits med två skott.
Oförenligt med Alldéns uppgifter är fakta från obduktionen. Rättsläkaren Susan Sprogoe-Jacobsen har klart uttalat att Carolin levde när hon blev skjuten. Det är en tydlig blödning som bara kan uppstå om hon lever. Att Carolin legat på sidan i rekonstruktionen stärker också Krantz slutsatser. I anslutning till blödningen i kroppen påträffas ett 0.6 centimeter stort metallfragment, i proportioner i Alldéns jämförelseammunition. Det rör sig om en skottskada och resultatet av den.
Det är både tursamt och väldigt skickligt arbete att vi i efterhand kan få den här informationen. Skottet genom kroppen har med all sannolikhet skett före eller i direkt samband med döden. Uttrycket betyder att skottet var dödande. Docent Krantz har därutöver tagit fasta på fyndet av den stora mängden blod. Kurt Väyrynen har uppskattat mängden till två liter.
Kratz har sagt att man kan blöda, men bara inom de närmaste minuterna. Man kan blöda efteråt, men då rör det sig om ett antal milliliter. I storleken en centimeter i diameter.
Krantz har yttrat sig att sitt uttalande om Sprogoe-Jacobsens slutsats har också stärkts efter uttalandet om hjärna vid blodpölen. Att det var hjärna som Väyrynen sett var enligt Krantz troligt. Väyrynen har erfarenhet av djurhjärna. Detta visar att Väyrynens observationer är troliga. Att någon skulle ha placerat en djurhjärna på platsen är så osannolikt att det kan lämnas helt utan hänseende. Det är konstaterat humant, och konstaterat hänrörande Carolin. Självklart är analysen tillförlitlig. Inte ens Alldén själv har gjort gällande att det skulle handla om djurblod på platsen.
Rättsläkaren har konstaterat massivt våld mot huvudet. Hos SKL har konstaterats bly runt ingångshålet. Det visar att Carolin utsatts för ett skott genom huvudet. Alldén säger att han satt vapnet mot Carolins huvud. Vad gäller övriga skador som Sprogoe-Jacobsen konstaterat säger Krantz är väl förenliga med skott, men inte med fall från stående position.
Schönbeck tar över.
Jag skulle fortsättningsvis vilja nämna något om Silberskys förhör och förhörsmetoder. Med all respekt för yrkesrollen och att ta tillvara sin klients intressen är det ändå på plats att lämna en kommentar. Han ställer villkor, begär att vittnena ska borträkna vissa fynd. I ett svep ställer han en mängd skilda frågor, uppblandat med egna argument. Innan de hinner svara på frågorna hotar han upprepat, "tänk på vad du säger", "vi pratar om liv och död här". Syftet är uppenbart. Att göra vittnena osäkra. Detta i vetskap att det är hovrätten eller tingsrätten som erinrar varje vittne om edens vikt.
Åter till själva händelsen.
Mordplatsen är 58:an. Blodet och kulan finns där. Hennes hår anträffas under och i anslutning till den påträffade kulan. Bilmattan återfinns där, också den med Carolins DNA. Bilmattan är Alldéns. Carolins blod och hår finns i Alldéns bil som har varit på platsen. Vittnena väyrynen har berättat om sina iakttagelser om färskt blod på denna plats. Allt visar med tydlighet att det är här som Carolin bragdes om livet. Och att Alldén är gärningsmannen. Att Alldén visat oss till platsen för bränningen och för där han lämnat hennes kvarlevor. Åter med all respekt för kriminalteknikerns gjorda fynd, att polisen funnit platsen först efter två veckor.
Platsen har under denna tid inte varit avstängd. Vi saknar kännedom för hur platsen förändrats. Därutöver har Väyrynen hållit fast vid att det var en väl avgränsad homogen blodpöl de sett, även efter att ha sett teknikernas bild. Även om man kan lägga in ett viss mått av osäkerhet i de iakttagelser kan man ändå säga att Alldéns utsago om Carolin och hans position vid bilen, delvis beroende på avsaknad av skador, och genom skottvinkeln och kulan i backen. Även om man rättsmedicinskt inte kan avgöra vilket av skotten som kom först är det inte troligt att man börjar med ett nackskott och följer upp med ett skott i bröstkorgen.
Låt oss pröva Alldéns numer säkra påståënde om att Carolin var död redan på Stenbron och det fall som Silbersky åberopade.
Alldén har upprepade gånger vidgått att han inte kontrollerat Carolins hälsotillstånd, och alltså inte visste om hon levde eller var död. Han har inte kunnat lämna någon förklaring till varför hon inte har fått den hjälp hon behövt. Han har också sagt "om det fanns någon gnutta kvar". Dessa uttalande kan inte svepas bort eller läka genom att han nu säger sig vara säker på att hon var död. Detta kan inte ses som något annat än att försöka undkomma ansvar för mord. Det så kallade violafallet handlade om en nödvärnssituation. Vilket inte det aktuella målet gör. Det huvusakliga prejudikatsvärdet var alltså att avgöra omfattningen av gärningspersonens nödvärnsrätt. I vårt fall är det fråga om två personer utan tidigare kännedom om varandra.
Kvinnan i violafallet säger sig ha bränt kroppen för att dölja tidigare strupgrepp, det kan uppfattas som logiskt. Alldén säger sig ha bränt henne för att hon skulle försvinna. Så långt likheterna.
Den väsentliga punkten är att Alldén i mellantiden skjutit Carolin i ryggen och i huvudet. Ingen människa försvinner ju av att bli skjuten. Viola hade efter sitt strupgrepp vid flera tillfällen kontrollerat pulsen hos sin sambo. Inom en kort tidsrymd av att hon brände honom. Alldén har återigen inte gjort några som helst kontroller av Carolins hälsotillstånd. Han har inte haft något som helst fog att Carolin var död. Därmed anser vi att det fallets bäring faller, vad gäller kopplingen till det aktuella målet.
Så till den efterföljande hanteringen av Carolin. ALldén har flyttat hennes kropp till stenåldersboplatsen. Där har han bränt och därmet skändat hennes kropp. Han har genom egen uppgift spritt ut mindre delar av hennes kvarlevor. Han har återigen flyttat hennes kropp där hon slutligen lämnat henne i ett buskage. Brott mot griftefriden är för handen.
Vad gäller Alldéns åtgärder efter brotten. Han har på många sätt försökt dölja sina förehavanden. Det visar på en medvetenhet och en förslagenhet som står i kontrast till sitt eget slumpmässiga och kaotiska handlande. Sålunda. Genom den samlade bevisningen har vi visat att Alldén gjort sig skyldig till mord, det objektiva och subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Vad gäller Alldéns bemäktande och bortförande av Carolin kan detta noteras. Det gäller att uppsåtet är att skada offret till liv eller hälsa. Det krävs ett överflytande uppsåt. Vilket förutsätter att ett omedelbart syfte ska ha förelegat redan från början.
Frågan är alltså huruvida det visats att Alldén vid bortrövandet haft en sådan avsikt. Vad som talar för en sådan slutsats är vad som senare de facto händer. Ett mord. Det är ett utslag av total likgiltighet att Carolin inte kommer under nödvändig vård. Han vill dölja för honom något kompremetterande brott.
Det utdragna tid under vilket brottet pågår visar på ett likgiltighetsuppsåt. Om rätten inte håller med om människorov är det i vart fall olaga frihetsberövande för handen. Tingsrätten har skrivit bort det, ett resonemang vi har svårt att förstå.
Vad gäller Alldéns uppfattning om att Carolin redan vid stenbron varit död har det nämnts redan tidigare. Eftersom Alldén genom sitt handlande gjort sig skyldig till människrov och griftefriden uppkommer frågan om brotten ska anses konsumerade av mordet. Brott mot griftefriden kan anses vara konsumerat, men ska ändå påverka i försvårande riktning. Frågan om människorov är dock svårare. Man har tagit fasta på om uppsåtet varierar över tid i praxis. Om uppsåtet varit att förhindra uppklarningen av ett brott för att sedemera övergå i en avsikt att döda är de olika syftena så separata är de är anledning att dömas separat. Hovrätten, till skillnad mot tingsrätten, bör utdöma ansvar för båda brotten. Om rätten överväger att konsumera även detta brott ska förfarandet ändock beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen.
Så, till påföljden. För mord är stadgat fängelse i 10 år eller livstid. HD har slagit fast att livstids fängelse ska endast komma i fråga för de allvarligaste fallen. Det som ska anses försvårande är om brottet är brutalt, om offret känt ångest och gärningsmannen haft tid att besinna sig. Att offret varit skadat. Händelser efter, så som att skändligen hanterat kroppen, och att gärningsmannen hanterat kroppen så att den inte ska kunna hittas. Samtliga händelser är för handen i detta mål. Förfarandet måste ha inneburit ett utdraget lidande för Carolin. Hon måste ha utsatts för omfattande våld och måste ha kämpat för sitt liv till det yttersta. Alldén har haft all tid i världen att besinna sig, sansa sig och agera annorlunda.
Vad gäller Alldén kan konstateras att hans maladaptiva stressyndrom uppkommit i tiden efter målet. Han psykiska mående i övrigt är inte av den karaktären att det är fråga om en psykisk störning. Han har fungerat, han har fungerat i vardagslivet med sin familj. Både innan gärningen och i fem veckor efter gärningen.
Schönbeck hänvisar till Anna Lind-målet, där gärningsmannen dömdes till livstid trots en lång tid av psykisk sjukdom.
Någon annan påföljd än livstids fängelse kan inte komma på fråga. Alldén ska bli kvar i häkte på grund av flyktfaran, och att det inte är uppenbart att det saknas skäl till häktning för mord.
Schönbeck är klar.
Så jobbar vi med nyheter