Färgen på det rosa teaterhuset vid Thulegatan må vara flagnad och blekt, men innanför väggarna gnistrar det av kreativitet. Teaterchefen Åsa Simma har packat resväskorna fulla med blåbär och är på väg till flygplatsen. Efter mellanlandning i sitt andra hem i Stockholm ska hon vidare till Kanada för att diskutera ett kulturellt utbyte. Men innan hon åker tar hon sig lite renköttsoppa från grytan i köket.
Åsa Simma växte upp i byn Idivuoma som yngst av tre syskon. Hon blev känd redan som nioåring när hon skrev till kungen och bad om en bro för att slippa gå över isen till skolan.
Nyheten nådde även författaren, musikern och konstnären Nils Aslak Valkeapää som kom över bron, frågade om hon jojkade och bjöd in henne till en turné under sommarlovet. Och redan i högstadiet startade hon en liten amatörteatergrupp i Karesuando.
– Vi åkte på turné, både till Jokkmokks marknad och till Norge. Utöver det så jojkade jag och sjöng.
Hon skrattar hjärtligt och berättar att hon även varit förband till Norrlåtar:
– Jag var 15 år och uppträdde med min lilla repertoar på två sånger.
På frågan om var hon fått sitt driv ifrån rycker hon på axlarna och svarar enkelt:
– Vi brukar säga att när man är född i en samisk familj uppfostras man till att aldrig ta ett nej för ett nej.
Att få stå i fokus och få uppmärksamhet under en komprimerad tid var vad som lockade henne till teaterscenen, och nästan ett halvt liv som skådespelare. Men för tio år sedan tog det abrupt slut:
– Jag var i 45-årsåldern och turnerade med en soloföreställning när jag sa till min tekniker: ”Jag är färdig nu. Nu vill jag aldrig mer stå på scen. Nu lägger jag av.” Det är ett otroligt nervöst och mentalt krävande arbete, speciellt om du är ensam på scenen. Jag var klar.
Hon utbildade sig till dramaturg i Finland och jobbade mycket i filmbranschen med manusutveckling och manusskrivande. Men kärleken till teatern består.
– Det är en levande konstform, med människor på scen. Den kräver ett enormt samspel om man är många på scen, och känslighet, och du ska kunna bära fram ditt budskap. Det är livekonsten som är så speciell. Allt kan hända.
Sedan 2015 är hon chef för Giron sámi teáhter i Kiruna, där det centrala för henne är att arbeta gränslöst:
– För mig har det varit viktigt att omfamna hela det samiska, inte bara det svenska samiska. Jag har ett stort nätverk på norsk och finsk sida. För mig är det naturligt att ta kompetenserna där de finns. Om en bra författare finns i Finland, klart att den ska jobba här på teatern. Där känner jag att vi har en enorm styrka, just för att vi är så gränslösa i den nordiska gemenskapen.
Att våga ta i tyngre teman har också varit viktigt. En av de första produktionerna som hon drog igång var en teaterversion av en sannings- och försoningskommission, något som resulterade i föreställningen ”CO2lonialNATION” 2017.
– Vi gjorde research i ett halvår, bodde på olika orter där det fanns utsatthet. Det var väldigt tungt. Bland annat åkte vi till Tysfjord, på andra sidan berget, där de har haft de enorma sexskandalerna med barn. Det var mycket smärtsamt. Vi skrev ingenting fiktivt, använde allt som folk berättade för oss. Och att få ihop det till ett manus som håller var ett hårt jobb – men viktigt.
Hon blev djupt tagen av reaktionerna från de människor som delade sitt vittnesmål.
– Dels bekräftelsen, dels känslan av att någon berättar min berättelse, att jag inte behöver göra det själv, men det är mina ord. Det var väldigt förlösande för många.
I uppdraget ingår också teater för barn, och att turnera.
– Teatern är ett konstverktyg som man kan använda för att utveckla samhällena vi lever i. Jag tycker om att hitta nya former, jag är inte den som lutar mig mot klassisk teater.
Nästa stora produktion är en föreställning som bygger på Augustiprisbelönade Linnea Axelssons ”Aednan”, med premiär hösten 2020.
– Det är en värdig bok, skriven på ett väldigt magert och effektivt språk, som ska bli en teaterberättelse. Tre generationer starka kvinnor ska bära berättelsen som sträcker sig över hundra år.
Castingen är igång och repetitionerna börjar i maj med Malin Stenberg som regissör.
– Hon är väldigt duktig på berättelser som pågår i långa tidssjok. Vi räknar med en stor Sverigeturné plus våra egna orter i Norge och Finland.
Åsa Simma vill hitta berättelserna som är värda att berättas men på något sätt inte har blivit det. Ett projekt som teatern börjar repetera om ett och ett halvt år baserar sig på berättelsen om den svenske diplomaten Lars Norberg. Han arbetade för UD och med mänskliga rättigheter, och var förmedlare i Balkan under kriget. När han återvände till Sverige fick han i uppdrag att jobba med en konvention mellan Norge och Finland som rörde det samiska, speciellt samebyar som flyttar mellan båda länderna.
– Han skulle lösa problemen med konventionen, men tog samernas parti och fick sparken. Det är ett spännande öde. Vad händer med en människa som avviker från sitt uppdrag, hur uppstod förändringen, att han vågade gå emot det han själv hade skrivit under på? Och Lars Norberg lever i dag, vi har ett nära samarbete med honom i förstudierna, säger hon och berättar att skådespelarna ska ha en workshopvecka för att ”smaka på manuset”, som skrivits av Tomas Bresky som själv har baltiska rötter. Hans mor- och farföräldrar var från Litauen och flydde till Sverige i slutet av 1800-talet.
– Jag har följt Tomas sedan jag var ung och sett det han har gjort som granskande journalist. Jag tyckte det här var ett perfekt projekt för honom, han känner till historien så väl.
I nästan 50 år har Åsa Simma arbetat i kulturens tjänst, och hon håller lågan vid liv. Hon har regisserat, skrivit manus och arbetat som dramaturg, både för film och teater. Hon känner sig hemma på många ställen. Långa perioder har hon bott i Helsingfors och i Kanada, och i tre år arbetade hon på en teater i Belgien:
– Jag spelade musikteater på franska fast jag inte kan språket. Men jag lärde mig det jag skulle säga, det var jätteroligt. På ett nytt ställe är det så spännande att lära sig allt det nya, vilka koder som finns i samhället. Jag tycker att man blir lite rikare av det, det är inspirerande.
Hon har lägenhet i Stockholm och i Kiruna, barndomshemmet i Idivuoma och ett litet hus i Norge där hon är på sommaren med sin sameby. Men mest är hon i Kiruna.
Arbetet med att göra teatern till en samisk nationalscen pågår alltjämt.
– Det är en viktig fråga. Vårt uppdrag är nationellt, men vår finansiering är regionell, så uppdraget blir lite oklart. Vår finansiering är ganska blygsam, och det är turnerandet som kostar. Vi har jobbat nära tjänstemännen på kulturdepartementet under tre år, nu väntar vi på att få träffa den nya kulturministern.
Hon beklagar den låga kompetensen vad gäller det samiska:
– Jag tycker att det är så synd att så många berövas det här landets historia när de inte känner till vår kultur, för jag har ändå fått lära mig mycket om det svenska samhället. Men jag tror att det kommer att förändras.
Direkt efter intervjun med NSD Kultur åkte Åsa Simma till Kanada för att få till ett utbyte med en teatergrupp:
– Kanada har kommit långt med sin kulturpolitik. Jag har haft ett nära samarbete med en chef på Kanadas kulturråds urfolksavdelning som jag haft med mig till Kulturdepartementet och Kulturrådet i Sverige. Vi har mycket att lära av dem.
– Det första jag vill när vi har fått till en nationalscen är att ha ett dramaturgiat där vi har två, tre människor som skapar föreställningar. Det tuffaste är alltid att hitta bra berättelser.
Vad gäller nationalscenen säger hon alltså inte om, utan när. Åsa Simma är inte den som tar ett nej för ett nej.