Magnus Söderlind har inte alltid haft stort skägg och mycket hår. På bilden från 2012 är han tillsammans med chefsåklagare Mikael Lundquist, till vänster.
Magnus Söderlind, 43 år. På något sätt är det som att det är under den senaste tiden man har börjat se ditt namn. Eller är det bara något jag har fått för mig?
– Jag tror att det är fem, sex år sedan jag började dyka upp i främst lokalmedia men även i riksmedia. Det har givetvis koppling till vilka mål jag varit offentlig försvarare i.
Hur blir du förordnad som offentlig försvarare?
– Det vanligaste är att jag blir ”begärd”. En kille, det är oftast en kille, hamnar i arresten och polisen säger: "Du har rätt till en advokat. Har du någon särskild advokat som du tänker på?" Och då säger killen: Magnus Söderlind. Eller ”han med skägget”.
Det är skägget som är utmärkande för dig?
– Jag är inte den ende advokaten som har skägg i Norrbotten. Men jag var först. Och jag har störst skägg! Tror jag.
Men märker du någon gång att du blir behandlad på ett speciellt sätt för att du ser ut som du gör?
– Nej, det har jag faktiskt aldrig gjort.
Är du född i Gammelstad?
– Nej, jag är född i Luleå, i Bredviken. 1986 flyttade vi till Visby. Så jag är uppvuxen i Visby av alla ställen.
Har det handlat om juridik hela tiden?
– Jag har studerat emellanåt både i Uppsala och Stockholm. Ingenting som hade med juridik att göra. Religionshistoria och religionspsykologi och idéhistoria. Det intresset har jag i viss mån behållit än i dag.
Har du nytta av det?
– Absolut. Det tror jag. Alla borde läsa åtminstone idéhistoria för att veta vad idéer kommer ifrån och hur idéhistorien ser ut.
Var det i Visby du smet från träningen?
– Ja, det stämmer. Jag ljög.
Har du dåligt samvete för det?
– Inte det minsta. Jag ljög och sa att jag gick till jujutsu-träning, men cyklade egentligen till karateträning. Det kom fram i sinom tid.
Vad sa dina föräldrar när de kom på dig?
– Jag minns inte ordagrant. Jag kommer i alla fall inte ihåg något raseriutbrott, så reaktionen måste ha varit ganska mild.
Vad har du för arbetstid under en vecka?
– Oj. Det pendlar väldigt, väldigt mycket. När det är som mest kan det röra sig om uppemot 80 timmar.
Har du sagt till någon: Jag kan inte försvara dig, jag kan inte försvara den handling du har gjort dig skyldig till?
– Det är väldigt sällan, men det har hänt.
Händer det att det uppstår en konflikt mellan dig och klienten?
– Ja, det är klart att det händer. Man har olika syn på saker och ting. Men det har aldrig gått så pass långt att jag har varit tvungen att avträda.
Har man gjort något brottsligt om man försvarar sig?
– Nej! Det har man inte. Under vissa förutsättningar. Regeln om nödvärn gäller. Man har rätt att freda sig från pågående eller nära förestående angrepp. Med det våld som krävs för att avvärja hotet.
Vad jag förstår är du väldigt stolt över ditt yrke? Du anser att advokater är viktiga i samhället?
– Absolut. Jag är oerhört stolt över det. Jag ser det som att en fungerande advokatkår är lite av grundstenen i ett demokratiskt rättssamhälle.
– I de flesta diktaturer hittar du både domare och åklagare, men få advokater. Journalister och advokater brukar vara de första som ryker när det blir statskupper.
Kan du tänka dig att för att försvara rättssystemet utöva våld?
– Absolut. Det kan vara påkallat. Skulle vi någon gång i historien stå inför demokratins fall och det finns auktoritära krafter som rycker an och vill rasera den demokrati vi har, då är vi moraliskt berättigade att i slutändan använda väpnad kamp om det är det som behövs för att försvara det demokratiska system vi har. Det skulle jag vara beredd att göra.
Har du tänkt någon gång att ”Nu går det åt pipsvängen. Folk kommer att bli så arga på det som har hänt att det kommer inte att bli en rättvis dom”?
– Det är klart att man kan tänka i de banorna i vissa medialt väldigt uppmärksammade mål där det finns en allmän opinion som anser att ”den här personen är skyldig, den här personen är ett djäkla svin”. Som försvarare blir det ett bekymmer om det finns en allmän opinion som anser att ”de här djävlarna ska åka dit”.
Det finns folk som går på dig på stan och säger att ”Hur i all världen kan du försvara den här personen?”
– Jo, det är en väldigt vanlig fråga: ”Hur känns det att försvara en skyldig person?”
– Men jag brukar säga att frågan är fel ställd. Det handlar inte på något sätt om att vi ska ”fria” folk som är skyldiga, utan om att de ska dömas på rätt sätt.
– Det som får mig att förlora sömn, det som är jobbigt när det finns en opinion, det är i de fall jag har en oskyldig klient som inte har begått brottet som personen står åtalad för. Då förlorar man sömn, då sitter man vaken lite för länge på nätterna och funderar. Man känner ett enormt ansvar.
”Hur känns det att försvara en skyldig person? Jag brukar säga att frågan är fel ställd. Det handlar inte på något sätt om att vi ska ”fria” folk som är skyldiga, utan om att de ska dömas på rätt sätt."
Var du inblandad i det som kallas för stationsmordet i Boden?
– Nej, det var jag inte.
OK, då kan vi prata om det.
– Absolut.
Där framfördes kritik, mot att åklagaren inte gjorde en tillräckligt omfattande sakframställan.
– Nej, det var inte sakframställan, det handlade om gärningsbeskrivningen.
– Jag vet att just detta varit väldigt omdiskuterat och att folk har haft synpunkter och hävdat att man hade utformat gärningsbeskrivningen på sådant sätt att det ledde till att åtalet för mord ogillades.
– Jag har inte läst igenom hela utredningen, men av det jag kan se och det jag vet om målet och det jag har läst, så tycker jag faktiskt att kritiken är felaktig. Det finns inget i utredningen som visar på att de här personerna har planerat det här eller på annat sätt agerat på något sätt som visar att de hade ett gemensamt uppsåt att mörda när de kom till platsen.
Det blev starka reaktioner på det här. Bevisligen är killen död. Någon har stuckit en kniv i honom.
– Absolut. Reagerar gör vi alla.
Och de döms för misshandel…
– För grov misshandel. Ja, det är klart att man kan reagera hårt. Med all rätt. En person är död. Någon har mördat honom och ingen har lagförts för det. Det är för djävligt.
– Men jurister har ändå lätt att se det rättssäkra här. Vi har ett regelsystem och det ser ut på det här sättet. Hur pass mycket det än sticker i ögonen så tillämpar vi de regler som vi faktiskt har. Vi kan inte gå på magkänsla och låsa in folk på livstid. Då har vi inte ett demokratiskt rättssäkert samhälle längre.
Fotograf Petra: När du säger att domen i stationsmordet var rätt, tycker du att allting var rätt? Eller fanns det brister hos polisen eller i lagen eller…
– Som sagt, av det lilla jag vet, känner jag inte till att man har begått några utredningsmissar i det här målet. Det är inte fel på lagen heller. Vad som är intressant, förutom kritikfrågan, är det osäkra med vittnesbevisning. Hur många vittnen fanns det? 19, 20 personer bevittnade den här händelsen? Inte en enda person kunde bekräfta vad någon annan sa. Alla hade mer eller mindre olika utsagor om vad som faktiskt hade hänt.
Du är ganska nöjd med hur rättssamhället fungerar?
– Ja och nej. Jag är nöjd på det sättet att vi har i mångt och mycket en fungerande rättsapparat, bättre än i andra länder. Är den fläckfri? Absolut inte och då tänker jag framför allt som försvarare på problemet att människor fortfarande kan dömas oskyldiga. Det är det värsta som kan hända.