De på parnassens stolar har setts trona stolt och aktats,
men numer upphöjdheten ses som solkig, nåt fiktivt.
På sistone av många – yes, me too – de mest föraktats
för feghet och den ynkedom de visat kollektivt.
I åratal de trots sin vetskap skamligt ignorerat
den mängd av råa övergrepp som kvinnor utsatts för
av äcklet som av medier har blivit titulerat
”kulturprofilen” – men till vår kultur sånt aldrig hör.
Han ridit på sitt rykte och kontakter med noblessen
då han med makt och med sitt kön igentäppt kvinnors svalg.
Och etablissemanget tittat bort och stött excessen
och kungen rent av dekorerat kräket med medalj.
Medaljers båda sidor bör man skåda många gånger
och när så skett i denna tid känns tydligt frosten sån
att isande den drar igenom anrika salonger
där akademiskt ansvar måste utkrävas av nån.
När utredning nu gjorts en trio herrar valt att lämna
det sällskap som en gång i tiden åtnjöt vår respekt.
Nu decimerad skaran vittra passar att benämna
en krackelerad, simpel, sjaskig starkt föraktad sekt.
Fy sjutton för de aderton som länge tolererat
allt myglande och skylande av övergrepp i sak.
De med sin ynklighet har nu för lång tid devalverat
allt värde i sitt motto – det om snille och om smak.