Jag tror att författaren Lina Wolff har en dragning åt det absurda. Hennes Augustprisvinnande roman ”De polyglotta älskarna”, och än mer den aktuella ”Köttets tid”, är exempel på detta, sagt i positiv mening. Samt, parallellt med detta, människans sökande efter en djupare mening med livet. Att bli hel, så att säga.
Romanen dimper ner i Madrid med en Hon från Sverige som fått ett resestipendiat på tre månader. Denna Hon är 45 år och jobbar till vardags på en landsortstidning där hon skriver artiklar och krönikor. En gång i tiden bodde hon i den spanska huvudstaden, till vilken hon hyser en sorts hatkärlek.
På en bar redan första dagen träffar Hon Mercuro Cano, som har något han vill berätta, men behöver också någonstans att bo eftersom han säger sig vara förföljd av en grupp människor som kallas Köttets tid och styrs av Sor Lucia, en nunna på över 90 år.
Cano har varit otrogen mot sin hjärtsjuke hustru Soledad och velat gör bot och bättring genom parterapi men hamnar i en sorts offentlig domstol på nätet under ledning av Mister Blue och Miss Pink.
Vad är det med er män, frågas i programmet där Cano får klä skott för mäns otrohet i stort och där kreti och pleti får tycka till om vad han måste göra för att få tillbaka Soledad, som han trots allt älskar. Donation av kroppsdelar, är vad showens publik kräver.
Ja, det är inte lätt att alltid hänga med i ”Köttets tid”, inte minst för att romanen är långt mer mångbottnad än jag först förstod. Wolff är ju feminist, och kritik av att göra allt till varor och därmed marknad, är en tydlig underström romanen igenom.
Romanen, som växer och delvis ändrar karaktär, är skriven på säker och fjäderlätt prosa.
Köttets tid är en ”roman om människans behov av andlighet i en ytterst kroppslig verklighet”, står på bokens baksida. Jag vet inte om jag riktigt håller med, kanske andlighet i den meningen att vilja göra gott och att i en fiende ändå kunna se något gott. Annars är det en spiral nedåt vad gäller moral och beteenden i romanen. Fast, man ska inte kasta sten i glashus, som det heter.
Lina Wolff, som också jobbar som översättare, säger sig beröras mest av bra slut inom skönlitterära alster. Själv får hon också ihop det rätt bra i ”Köttets tid”, vars sista del domineras av brev från Lucia till Bennedith, som i stora delar av boken bara hetat Hon. Det är brev från en i kloster till en som sitter i fängelse, eller mer precis just blir frisläppt därifrån, anklagad för ha bragt en annan människa livet.
Lucias brev är en berättelse om hur och varför det blev som det blev, bottnad i dagen då hon fick en uppenbarelse.
Wolff knyter väl ihop en rik, mångbottnad och lätt absurd roman genom dess öppna slut.