Men alla var inte lika snälla som pappa Elix och därför blev det krig. Den 1 september 1939. Söndagen den 1 september 2019 är det 80 år sedan.
– Jag minns att Ingegerd och jag kom från skolan och i köket vid bordet satt mamma och grät. ”Nu är kriget....” sa hon.
Det var den 1 mars 1939. Det tyska protektoratet Böhmen-Mähren hade inrättats och Tyskland hade annekterat området. Mamma Sanna anade att framtiden inte skulle bli ljus.
– Jag trodde att mamma hade blivit sjuk, men så var det inte.
Maj-Britt Ruth hette då Maj-Britt Sundström. Hon bodde hemma hos mamma Sanna och pappa Elix i Stenudden, var nio år och bekymrade sig föga om att spänningen i Europa växte från dag till dag.
– Barn bryr sig inte så mycket, konstaterar hon när hon sitter vid köksbordet i lägenheten på Lövskatan i Luleå.
Men hon minns att fadern Elix blev inkallad och vaktade Luleå hamn i trekantig landstormshatt.
– Vi skulle aldrig hamna i krig igen, trodde man. Så man hade varken uniformer eller utrustning till de inkallade. De fick ha hattar från Karl XII:s karoliner, hattar med tre kanter.
Pappa Elix körde annars färjan i Avan och gick till landshövdingen för att få återgå till det jobbet.
Maj-Britt är äldst i syskonskaran på fem. Alla fem är i livet och födda inom samma decennium, 1930-talet. Maj-Britt fyller 90 den 4 juli nästa år.
Den väpnade konflikten som kallas andra världskriget inleddes den 1 september 1939 när Tyskland invaderade Polen. Som garantimakter för Polen kunde Frankrike och Storbritannien inte stillatigande se på utan inledde luftanfall mot tyska styrkor. Det andra världskriget med sin massdöd av civila ledde till att mellan 50 miljoner och 85 miljoner människor dödades. De siffrorna gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten i hela mänsklighetens historia.
Från 1939 till 1945 levde Maj-Britt och hennes syskon i ett land omgivet av krig. Hon var från nio till 15 år. Vissa minnen är speciellt levande.
– Två tusen militärer var förlagda i Avan. I skolan, i husens finrum, i tält. De tog alla hus som gick att använda.
Familjens kyrkstuga i Kyrkbyn i Gammelstad övertogs av militärer.
– Vi fick inte igen den förrän 1945. Då var spisen sönder och fick muras om.
Det var stugorna som låg närmast kyrkan som militärerna var intresserade av och tog över. De stugor som låg längre bort fick ägarna behålla och i en av dem fick Maj-Britt bo när hon skulle konfirmeras i Nederluleå kyrka 1944.
Från den tiden stammar ett av hennes starkaste minnen under kriget.
– Det var höstböndagen 1944. Flyktingar från Finland kom med tåget till stationen. De, unga flickor och gamla gubbar, drev sina djur, hästar, kor och andra kreatur ner till färjan till Avan för de skulle få ha dem hos en bonde som hette Markström som själv inte hade djur.
– Det regnade hela den där djävla dagen!
När Maj-Britt Ruth svär när hon berättar, är det ofta i samband med kriget, Hitler och krigshändelser.
– Tänk när vi fick veta om koncentrationslägren. Fy faan, vad hemskt!
Hur fick ni veta om dem?– Genom radion! Pappa hade köpt en radio.
Det var brist på allt. Doktorn var den ende som hade bränsle till sin bil. I övrigt var det hästar och cyklar som gällde. Och fordon med gengas. Skolbilen fick byggas om till gengasdrift.
Men det blev fred.
– Jag minns hur Norrbottens-Kurirens sida såg ut. Tidningen var större och bredare på den tiden. Det var en stor svart ram runt sidan och mitt på stod ett enda ord: Fred.