Saluhallen i korsvirkesstil, ritad av K.A Smith, invigdes 1900 och fick stå kvar i 56 år.
I mitten av 1950-talet skulle Sandviksgatan anläggas och saluhallen revs.
Ragnar Strand berättade i Norrbottens-Kuriren den 2 januari 1952 om de original som fanns i lokalerna under 50 år. De var många. En av dem kallades för "Tjocka mor", men hette egentligen fru Eklund. Hon var känd för sin vällagade mat samt för att hon hade snyggt och rent omkring sig.
En annan var kaféägaren Ambrosius Thurfjell. "Han fick sin plats där nuvarande Adolfssons affär är belägen, och mitt emot sig på andra sidan mot söder kom en konkurrent I I Pettersson. De båda kaféägarna skaffade sig en på den tiden mycket omtalad uppfinning för att draga kunder, nämligen var sin grammofon, vilkas toner fyllde hallen till den grad att slaktarmästare Harlin en dag fann sig föranlåten påkalla polisens hjälp mot välljudet."
Strand berättar om slaktare Tingvall med fru:
"Tingvall var liten till växten, men hans fru stor och tämligen korpulent. Det var klart att detta till utseendet litet omaka par också måste få ett namn som syftade på just deras skiljaktigheter i kroppsligt avseende, och ingenting låg närmare till hands än att kalla dem ”Tuppen och Hönan”."
Ragnar Strand berättar också om slaktaren Hugo Tillberg som var den ende slaktare som är i livet när artikeln skrivs 1952. "Slaktarmästaren är nu över 80 år gammal, men tämligen pigg och fortfarande mager som en brevbärare ..."
Tillberg hade slaktat en cirkusbjörn i Luleå.
"Björnen var inte svårare att slakta än vilken ko som helst, men det var i alla fall litet nervöst, då jag kom att tänka på alla historier om hur vild denna björn varit, sa Tillberg."
Originalen var "slängda i käften" Ett av dem var fru Ulriksson som slog sig i slang med landshövding Bergström sedan hennes kalkoner nappat Bergströms näsduk ur hans ficka:
– Ni kan väl hålla reda på era kreatur, sade landshövdingen.
– Det är inga kreatur, sa fru Ulriksson, utan det är kalkoner.
– Ni kan väl svara ordentligt, sade landshövdingen, vet ni förresten vem jag är?
– Nää, de vet jag inte, men ni måste vara en mycket fin karl eftersom ni går med bonjour till vardags.
– Då ska jag tala om det, jag är nämligen landshövding Bergström.
– Jaså, sade fru Ulriksson, då ska jag tala om vem jag är. Jag är slaktare Ulrikssons hustru och ni kan kyssa mig i ändan."