Allt började med ett uppslag i en kvällstidning.
- Det var en gubbe som skrivit dagbok varje dag i 52 år. Det är enda gången som jag fått tävlingsinstinkten. Jag tänkte "honom ska jag spöa", säger författaren och fiskeskribenten Gunnar Westrin, Råneå.
Nu är det bara två år kvar.
Det var på besök hos en kompis på Frösön jullovet 1962 som den 16-årige Gunnar Westrin mötte sitt kall.
- Efter att jag läst artikeln gick jag ut och köpte en dagbok och började skriva den 1 januari 1963. Mitt första mål var att dokumentera mina år i realskolan och gymnasiet.
50 små böcker
När han 1968 ryckte in i lumpen i Kiruna blev dagboken följaktligen kvar i Jämtland.
- Men jag kunde inte sova på en vecka. Jag försökte allt möjligt, gick till och med till läkarna. Det var inget fel på mig. Då ringde jag morsan och sa åt henne att skicka upp dagboken. Sen dess har jag aldrig haft sömnproblem!
Däremot har 50 små böcker fulla med anteckningar, iakttagelser, teckningar och bilder tagit plats i bokhyllan i källaren på villan i Råneå. Den första kostade 2,75 kronor - den senaste 240 kronor.
- Det hjälper ju en att förstå att tiden går, även om det är svårt att ta till sig att det blivit 50 år i sträck.
Det spelar ingen roll om han är hemma eller på resande fot. Där Gunnar är, där är också dagboken.
- Dagboken har blivit en trygg kompis genom alla åren. Det är nog så också, att jag är en jäkla dokumentationsmänniska.
Försvann
En gång försvann den, hemma i Jämtland i slutet av 1970-talet.
- Det var sju månader som höll på att gå förlorade. Men som tur var fick jag tillbaka den.
Varje kväll viker han ungefär 15 minuter åt dagen som gått. Det blir stora och små händelser från världen och Överlotsvägen, kryddat med väder och egna funderingar över sakernas tillstånd.
- Dagboksskrivandet har betytt mycket för mig som skribent. Jag brukar likna det vid en idrottsman som tränar sina muskler.
Skrivandet har också utvecklats under åren.
- Från början var det mest det som hänt idag. Nu är dagen ramen men tankarna tar allt större plats. Jag kan känna att jag tar tillvara på dagarna på ett annat sätt när jag reflekterar över dem. Det sägs att folk som skriver dagbok är egotrippade men jag ser det tvärtom. Jag skriver ju ofta om andra människor. Det är omgivningen som är den viktiga.
Nostalgisk
Att bläddra tillbaka i böckerna är ingenting han ägnar sig åt speciellt ofta.
- Man förändras mer än man tror. Om jag backar 35-40 år... det finns en del där som man skrivit och som man inte står för i dag. Visst kan man bli nostalgisk, men nostalgi för mig är inte att längta tillbaka till en tid utan att vara glad för att man fått uppleva den.
Som stöd för minnet är dagböckerna dock en ovärderlig skatt.
- De har varit en grundförutsättning för att jag ska kunna skriva böcker. Jag har också haft stor hjälp av dem när jag skrivit fiskekrönikor i NSD och andra fiskeartiklar. Exempelvis mina Alaskaresor. Och kampen för Råneälven. Det var så mycket jobb de åren och allt är en enda gröt. När hade vi debatten i Råneå? När var vi till riksdagen? Då är det viktigt att kunna gå tillbaka.
Det är som sagt två år till målet är nått. Men det slutar naturligtvis inte där.
- Nej, dagboken följer mig nog livet ut.
Gunnar Westrin har ägnat en del tankar åt vad som ska hända med dagböckerna den dagen han dör.
- Nu vet jag. De ska brännas. Men jag köper fortfarande dagböckerna fem åt gången så det är inget jag planerar för!