50 år efter tragedin

Maj-Lis Eriksson, 81, ser bort mot kurvan som skymmer bron över Kikkejaurälven, sex kilometer norr om Arvidsjaur järnvägsstation. - Jag drömmer fortfarande om hur loket kommer emot oss och om människorna som dog runt omkring mig. Maj-Lis Eriksson har aldrig besökt platsen där det hände, den långa raksträckan från Akkavare som slutar med en kurva där banan passerar en vik av Arvidsjaursjön. - Det dröjde tio år innan jag kunde prata om olyckan. Jag började bara grina om någon fråga om den. Jag försökte förtränga allt. Nu står hon på den översnöade Inlandsbanan, ser söderut mot kurvan och minnet från katastrofen kommer över henne. - Jag såg att loket kom emot oss och såg att vi inte skulle klara oss. Allt hände så fort. Jag hann bara ropa till de andra att släng er ner. Sedan minns jag inget mera. Hon vaknade upp på Arvidsjaurs sjukstuga. Hennes mamma satt vid sjuksängen. - Jag sade åt mamma att det är farligt att åka rälsbuss. Sedan vaknade jag upp av att det var så kallt när de bar mig på båren till helikoptern. De skulle flyga mig till Garnis i Boden. Jag var den enda skadade som fördes vidare från sjukstugan i Arvidsjaur. Med på helikoptern var maken Ingvar. Han hade varit inlagd på Piteå lasarett för att opereras för magsår när tågkatastrofen inträffade. Hans magsårsoperation var också anledningen till att Maj-Lis Eriksson denna dag steg på rälsbussen hemma i Moskosel. - Jag skulle åka till Arvidsjaur för att få ut pengar från Försäkringskassan med anledning av makens operation. Min svägerska Ragnhild Grönlund skulle också åka med rälsbussen, men i sista stund ändrade hon sig och stannade hemma. - Då var jag 31 år och vi hade två barn, en pojke och en flicka. Barnen tog jag inte med mig för jag var alltid så rädd att åka med rälsbussen. Men även om svägerskan valde att stanna hemma, så var det andra grannar som tog rälsbussen till Arvidsjaur den där förmiddagen. Det var Klas Falk, som hade sonen Stig Ove, 7 år, och dottern Ester med sig. De satte sig mitt emot Maj-Lis Eriksson. Till vänster om henne satte sig en annan granne, Frida Vilhelmina Ångman, som reste med femåriga barnbarnet Hans Ture. Rälsbusståget nr 1041 avgick fyra minuter sent från Moskosel. Rälsbussföraren Göte Holmström från Arvidsjaur hade kvällen innan kört kvällsturen till Gällivare. Den var ofta sen och den här natten hade Holmström bara fått fyra timmars nattvila innan det var dags för återresan. I Arvidsjaur äntrade lokförare Ville Ståhl hytten på ångloket E2 1241. Lokeldaren Torsten Gullstrand hade spridit ut ?gubben? i fyren, skyfflat in nya och friska kol, satt till hjälpblästern för att få upp ångtrycket i lokpannan till 12 kilo. Snart kunde Ståhl och Gullstrand koppla loket till det korta lokalgodståget 8524, som gick måndagar, onsdagar och fredagar. Tågbefälhavaren Lennart Andersson gjorde klart med alla papper inne i den lilla kombinerade person- och resgodsvagnen som medföljde godståget. Enligt tidtabellen skulle lokalgodståget möta rälsbusståget i Akkavare, men den här dagen kunde tågklareraren Rolf Ringström i Arvidsjaur vinka iväg godståget först 19 minuter efter ordinarie avgångstid. Det var sista dagen som paragraf 100 i Statens Järnvägars säkerhetsordning skulle komma att gälla. Den var en paragraf för svagt trafikerade banor om att lokförare och rälsbussförare själva skulle ordna med tågmöten på obevakade järnvägsstationer, alltså lägga växlar och ställa signalerna rätt. Rälsbussföraren Göte Holmström hade kvitterat ordern om tågmöte i Akkavare av tågklareraren i Moskosel, precis som han två dagar tidigare när han mött samma godståg på Akkavare obevakade järnvägsstation. Rälsbussföraren skulle enligt säkerhetsordningen ringa ett rutinmässigt telefonsamtal till tågklareraren i Arvidsjaur, när han ankommit och ordnat mötet i Akkavare. Den här dagen fick aldrig tågklareraren Rolf Ringström det rutinmässiga telefonsamtalet från Akkavare från rälsbussföraren Göte Holmström, om att tågmötet var avklarat. Några minuter efter godstågets avgång ringde i stället godstågets tågbefälhavaren Lennart Andersson, som sprungit till Lundbergs såg, och han slog larm om att godståget kolliderat med rälsbussen. Katastrofberedskapen i den lilla sjukstugan i Arvidsjaur ställdes på prov. Underläkaren Erling Wagner skickades till olycksplatsen för att på plats prioritera räddningsinsatsen och försöka rädda livet på skadade. Det tunga ångloket hade kört in i motoränden på YBo6-rälsbussen nr 839, upp på motorhuven och trängt in nära nog till mitten av rälsbussen. Wagner kunde konstatera att 14 av resenärerna omkommit direkt. En del av offren låg utanför, på banvallen, andra förvridna kroppar påträffades i inne i rälsbussen. NSD-reportrarna Walter Ericsson och Allan Forsberg beskrev katastrofplatsen till bilder av NSD-fotografen Harry Larzon: "Överallt i den ramponerade rälsbussen låg skadade och dödade i förvridna ställningar. Många låg hopklämda mellan bussitsarna, andra låg i mittgången badande i blod. Bussen genljöd av de skadades jämmer och stönanden." Ånglokets förare Ville Ståhl arbetade i en och en halv timme med att få loss skadade ur rälsbussvraket. Långt fram i rälsbussvraket påträffade räddningspersonalen Maj-Lis Eriksson och rälsbussföraren Göte Holmström. Holmström avled under försöken att få loss honom, men Maj-Lis Eriksson kunde föras ut vid liv och till sjukstugan i Arvidsjaur. - Dom trodde att jag inte skulle klara livet, men jag hade ju två barn och mamma som satt vid sjuksängen och kämpade allt vad jag kunde, säger Maj-Lis Eriksson. Hon förlorade mycket blod. På sjukstugan i Arvidsjaur fick hon åtta påsar blod innan beslut fattades om vidaretransport till Garnisonssjukhuset i Boden. Det blev i i militär ambulanshelikopter, förd av fanjunkare A. Brännholm. I Boden kopplades hon till respirator. Skadorna var svåra, flera frakturer och brustna revben hade skadat lungorna. Hon hade också fått batterisyra över kroppen och syran hade orsakat brännskador. - Jag låg två månader i Boden. Sedan fick jag återvända till Boden flera gånger för mina skadade lungor. Under sjukhusvården i Boden fick Maj-Lis Eriksson klart för sig vad som hänt, hur det gått med de som suttit runt henne i rälsbussen. - Lars Falk och hans son som satt mitt emot mig, hade omkommit direkt vid kollisionen. Dottern överlevde men avled senare på sjukstugan. Doktor Lundqvist sade senare att det var det svåraste han varit med om, att underrätta Elsa Falk om att hon också förlorat sin dotter. - Frida Ångman och hennes barnbarn, som satt till vänster om mig, hade också dött direkt vid kollisionen. Det skulle dröja tio år innan Maj-Lis Eriksson ville tala om olyckan. Hon försökte förtränga den, men drömmarna om loket som kom emot rälsbussen återkom ständigt. - Katastrofen har påverkat hela mitt liv. Minnet går aldrig bort. Jag ser dem framför mig, alla som jag kände och som låg döda runt omkring mig. Vi bodde i Rallarstan i Moskosel och den ligger ganska nära Inlandsbanan. Så fort jag hörde rälsbussen signalera bröt jag ihop. - Jag fick äta starka tabletter för att försöka komma över det som hänt, sömnmedel och ångestdämpande mediciner, men de ångestdämpande var beroendeframkallande, så de slutade jag med snabbt. Jag kämpade i stället. När katastrofen utretts skulle de skadade resenärerna och de omkomnas anhöriga få ersättning. - Först fick jag ersättning för skadade kläder. Sedan fick jag 35 kronor i månaden för sveda och värk. Det höjdes senare till 50 kronor, men togs bort när jag gick i pension. - Vi hade en advokat Rommel som företrädde oss och han ville hålla nere statens kostnader. Han hade väl ett uppdrag av SJ och erbjöd sig att företräda alla. - Min make kände advokat Gagge som erbjöd sig att företräda oss, men jag ville inte riva upp allt igen för det var ju inte så långt efter olyckan. Sedan ångrade jag mig. För Maj-Lis Eriksson blev den 28 mars 1956 den sista tågresan. Hon steg aldrig mera ombord på ett tåg, annat än för att vinka av andra. - Jag tog körkort två år efter olyckan. Det var det bästa jag gjort. Jag kunde köra själv och hade ödet i mina egna händer. Det var bra för mig. Maj-Lis Eriksson har passerat olycksplatsen många gånger i buss och bil, men hon har aldrig vikit av från Inlandsvägen för att återse den. Sedan december förra året bor hon i Arvidsjaur och där i lokstallarna står olycksloket E2 1241, flitigt använt i turisttågen. - Nej, jag tror inte jag vill se det. Jag har drömt så mycket om hur det kom emot oss, säger hon när NSD undrar om hon vill besöka lokstallarna. Det är Arvidsjaurs järnvägsförening som nu äger det gamla ångloket från 1915. Lars Lindström öppnar stallet och visar loket. - Det råkade bara bli det här loket när vi sökte ett lok för våra turisttåg. Det stod i ett beredskapslokhus i Ravenjaur. När vi kör turister brukar vi berätta om Akkavare-olyckan. Loket kallar vi också för "Akkavare". I järnvägsföreningens dokumentsamling finns en turlistebok från olycksåret. Där har någon ritat in ett kors för rälsbussförare Holmströms sista tjänstgöringsdag. - Lokalgodstågets lokförare Ville Ståhl åkte med vårt ångtåg för sju-åtta år sedan, men han ville inte säga något om olyckan. Han ville inte heller stiga ombord på loket 1241, säger Lars Lindström. Tågkatastrofen i Akkavare ledde till en våldsam facklig kritik mot SJs säkerhetstänkande och "djungelparagrafen", att tågpersonalen också skulle agera tågklarerare och ansvara för tågmöten på obevakade järnvägsstationer. Svenska Järnvägsmannaförbundet vägrade att i fortsättningen tillämpa "djungelparagrafen" och dagen efter Akkavare-olyckan beslutade också Järnvägsstyrelsen att ta bort den ur säkerhetsordningen. Något minnesmärke finns inte på platsen för Akkavare-olyckan, men i järnvägens ballastgrus kan den uppmärksamme finna små flisor av ljusgul Perstorpsplatta, bitar av rälsbussen inredning som splittrades vid kollisionen. - Ett minnesmärke skulle påminna så många om det hemska som hände. Det är nog lika bra att det aldrig blev något minnesmärke, säger Maj-Lis Eriksson. <A HREF="mailto:jan.bergsten@nsd.se?subject=Akkavare-olyckan">Har du några
personliga minnen eller kommentar till olyckan - mejla!</A>