Ann Strömshed förklarar att hon är intresserad av människor och möten med människor. Barn har hon tagit hand om ända sedan hon själv var liten.
– Redan när jag var sex år tog jag ut grannens barn till lekparken och var där med dem i några timmar. Barn är så kloka och visa. De har mycket att lära vuxna. De är raka och utan fördomar. När det kommer barn med handikapp till förskolan tas de emot naturligt av de andra barnen. Barn ställer direkta frågor medan vuxna undviker jobbiga saker, säger hon.
De första 19 åren på Kallkällans förskola var Ann Strömshed barnskötare. Sedan vidareutbildade hon sig till förskollärare. Hon som hade trott att det inte var någon skillnad på att vara barnskötare eller förskollärare upptäckte att det faktiskt var det:
– Som förskollärare har jag en röd tråd i allt jag gör. Det blir ett annat tänk, säger hon.
Ökat inflytande
Barngrupperna var mindre och personalgruppen större när hon började i förskolan. Barnen var från sex månader och uppåt.
– Vi hade en spädbarnsavdelning och vi matade barnen var fjärde timme. Det var den tidens rättesnöre. Föräldraledigheten var bara sex månader lång då.
Nu är barnen mellan 1 och 1,5 år när de börjar i förskolan.
En läroplan har ersatt det gamla styrdokumentet barnstugeutredningen och huvudman är barn- och utbildningsförvaltningen istället för socialförvaltningen.
– Barnens inflytande har ökat. Tidigare var det vuxna som bestämde vad barnen skulle göra. Nu råder demokrati. Barnen får uttrycka tankar och åsikter, bestämma efter förmåga och påverka sin situation.
Förskoleverksamheten går ut på barns lärande och personalens roll är att vara ”medforskande vuxna” som Ann Strömshed uttrycker det.
– Men det är också väldigt viktigt med trygghet och värme. Det ska finnas tid att låta barnen sitta i famnen när de vill. Det har högsta prioritet. En del barn har mer behov av det än andra. Speciellt de minsta barnen som just har börjat har behov av att sitta i famnen innan de har blivit trygga med kompisarna, miljön och oss vuxna. Även tuffa killar behöver sitta i famnen, säger hon.
Sagorna är heliga
En annan sak som är helig för Ann Strömshed är tid att läsa sagor med barnen.
– Barnen ska få höra minst en saga varje dag, slår hon fast.
Böckerna väljs med omsorg. De ska bland annat ligga till grund för en bra genuspedagogik. Kallkällans förskola får regelbundet besök av bokbussen och bokbusspersonalen hjälper till med att plocka ihop god barnlitteratur.
– Det är till exempel viktigt att böcker har både tjejer och killar i huvudrollerna. Genustänkandet är viktigt. Vi vill väl alla ha ett jämställt samhälle med lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Det där måsta vi börja med när barnen är små.
Ann Strömshed minns sin barndom när hennes mamma alltid såg till att maten stod på bordet när hennes pappa kom hem. Då fanns ingen föräldraledighet överhuvudtaget. Hon jämför det med sin sons liv idag.
– Han har två barn och delar ansvaret för dem och hemmet fullt ut med sin fru.
Fortfarande ojämställt
Hon ser mycket ojämställdhet i samhället fortfarande.
– Jag tänker till exempel på affärerna. Det finns tjej- och killavdelningar i klädbutikerna, tjej- och killavdelningar i leksaksaffärer och ”tjejböcker” och ”killböcker” på bokavdelningar.
Hon ser behov av att stärka tjejers självförtroende och hjälpa killar att prata och sätta ord på känslor och hon pratar om vikten av att barn lär sig att ”göra förlåt”.
– Det räcker inte med att bara uttala ordet ”förlåt”. Det är mycket värdefullare att till exempel säga ”kom så ska vi leka” till en kompis som man har sårat eller att ge en kram.
Större grupper
Barnen på Kallkällans förskola är mycket utomhus, på gården och i den omgivande skogen. Ann Strömshed berättar däremot att dagens barn inte alls får gå ut i samhället i samma utsträckning som ”gårdagens” barn fick.
– Förr om åren kunde vi besöka föräldrarnas arbetsplatser och badhuset. Vi kunde också ta bussen hem till personalen. Det tyckte barnen var jättespännande. Många hade trott att vi bodde i förskolan. Nu är grupperna så stora och ansvarsfrågan som uppstår om en olycka skulle hända gör att vi inte kan röra oss lika mycket, säger hon.
Annat födelsedagsfirande
Firandet av barn som fyller år är en annan sak som har ändrats. En anledning är att man inte får servera saker med mycket socker i på samma sätt som tidigare. En annan anledning är att barnen kommer från familjer med vitt skilda ekonomiska förutsättningar.
– Tidigare hade barn som fyllde år med sig tårta eller godis men sedan såg vi att vissa barn inte hade något med sig och att de inte alls ville fylla år. Då började vi istället fira genom att sjunga för de barn som fyller år, ge dem fina kort och duka speciellt för dem så att de känner att det är deras dag.
– På vår förskola har vi också bestämt att barn som ska ha kalas hemma inte får dela ut inbjudningskort i förskolan. Det finns inget värre straff för ett barn än att få höra ”Du får inte komma på mitt kalas”, säger hon.
Ann Strömshed upplever att barnen är mer stressade i dag än vad de var tidigare.
– Det var ett lugnare tempo förr. I dag spelar barnen bland annat mycket dataspel. Vi har dator och läsplatta i förskolan också, men inte för spel utan för att ta reda på olika saker. I höst har vi tagit reda på så mycket som möjligt om sniglar på våra samlingar.
Inspirerar kollegor
Ann Strömshed har under åren gått flera vidareutbildningar. Just nu går hon en utbildning i dokumentation, utvärdering, uppföljning och systematiskt kvalitetsarbete på Luleå tekniska universitet. Hon är sedan tidigare utbildad kontaktförskollärare i naturvetenskap och teknik.
– Vi är sammanlagt 30 kontaktförskollärare i Luleå som ska inspirera kollegor att arbeta med naturvetenskap och teknik i sina barngrupper. Vi kan till exempel ha workshops när vi gör drakar och provar att flyga med dem, säger hon.
Med sina 40 år i förskolan är Ann Strömshed inne på andra generationen barn. Barn som hon hade i början är nu själva föräldrar och kommer med sina barn till Kallkällans förskola.
– En gång tog jag med ett gammalt gruppkort att visa till en kille. På det var hans mamma med och också hans mormor. Jag berättade att mormor var med eftersom hans mamma var så rädd för fotografen. Det tyckte killen var väldigt lustigt, säger hon leende.
Andra gamla barn har återkommit för prao eller annan praktik på förskolan.
– Någon har kommit förbi bara för att få en kram, säger Ann Strömshed.