Dennis Pettersson har målat så länge han kan minnas. I barndomshemmet i Vänersborg, i skolan och på resor.
– Pappa var nog rätt duktig, men utvecklade det aldrig. Men han höll på, det vet jag, med att teckna och måla. Jag hade en mellanstadielärare som peppade mig ordentligt, så egentligen har jag bara fortsatt. Jag packar alltid ner en liten väska med akvarellfärger när jag ska ut och resa. Sedan kan jag sitta på en stubbe, i en bar eller var som helst, och ägna några timmar åt att måla.
Dennis Pettersson utbildade sig till industridesigner i Göteborg, där han också fick utveckla sina konstnärliga färdigheter.
– Även på designskolorna jobbar man med att skissa, måla och skulptera. Det handlar ju om form, så det är på sätt och vis ett konstnärligt yrke.
Det var kärleken som tog honom till Luleå. Han och frun Kerstin träffades i Umeå och bodde en tid i Göteborg innan de flyttade norrut 1981.
– Den enda vi kände i Luleå var Kerstins kusin, men vi tyckte att det var en lagom stad som låg nära hennes föräldrahem i Sangijärvi. Då hade vi redan köpt en stuga i Haparanda skärgård.
Dennis Pettersson och några kollegor hade en designfirma i 13 år med Luleå som bas, med utveckling av allt från innebandyklubbor, båtar och glasögon till kontrollrum på SSAB. Hans mest kända produkt är Luleå hockeys björngap i Coop arena.
– De kom till kontoret och ville ha hjälp med att designa en spelarentré och hade en idé om ett björntema.
Tillsammans med ett företag i Karlsvik gjorde de ritningar och bilder, mätte upp och började bygga.
– Från början var det hönsnät och papier mache på en stomme av plywood som kläddes med glasfiber. Sedan rev vi bort skrotet inifrån och målade. Det var mycket hysch-hysch.
Och björngapet finns kvar än i dag:
– De sa att det här kommer att hålla i tre till fem år, sedan måste vi hitta på något annat. Jag skulle gissa att det var 1993–1994, så det har hängt med.
Sedan fick han jobb som professor i industriell design vid Luleå tekniska universitet där han arbetade i nästan 20 år.
När han för snart två år sedan gick i pension fick han tid att förverkliga sin idé om konstprojektet ”Tjugosju”.
– Det lustiga är att det här är unikt. Jag har googlat ”landscapes, golf courses, water colors”, men det är ingen som har gjort en landskapsstudie över alla golfhål. Det finns enstaka bilder från golfbanor, naturligtvis, men inte på det här sättet.
På lördagen är det vernissage på Galleri Lindberg i Luleå för utställningen ”Tjugosju”, akvareller med landskapsbilder från samtliga golfhål på Rutviks golfbana i Luleå.
Samtidigt släpps boken med samma namn, som han skrivit ur både konstnärligt och sportsligt perspektiv:
– De som inte spelar golf vet inte att det finns ett fantastiskt parklandskap utanför Luleå som är lika fint på vintern, hösten, våren och sommaren. Jag ville visa upp det, och skrev därför utifrån en konstupplevelse. Jag berättar om bilderna för den som är intresserad av konst.
– Golfspelarna å sin sida kanske bara ser området som en tävlingsanläggning. Jag vill få dem att lyfta blicken och se hur fint det egentligen är, och skriver samtidigt ur deras synvinkel, om hur man kan uppleva platsen som spelare, säger Dennis Petterson som själv spelat golf i mer än 20 år..
I slutet av boken finns en faktadel som förklarar begrepp både inom konsten och golfen.
– Fackord är bra, men om man inte förstår vad som menas är det otroligt irriterande.
Formgivningen har han, trots sin profession, överlåtit till en tidigare elev, Johanna Balogh från Luleå.
– Många konstböcker är så förbaskat pretentiösa och allvarliga. Jag ville ha ett yngre, fräschare stuk på boken och någon som såg på den med friska ögon.
Trots att Dennis Pettersson målat i hela sitt liv är varje verk en utmaning.
– Akvarelltekniken är lite speciell, det finns väldigt mycket av slump i den. Det är lätt att misslyckas, mycket vatten som far hit och dit. Det går inte att sudda och i princip går det inte att tvätta. En del håller på med det, men inte jag. Jag river sönder och börjar om på ny kula. Det ligger säkert mellan två och sex försök bakom varje bild.
Ändå är just akvarellmåleriet bland det bästa han vet.
– Det är ju ett skapande, och när det lyckas är det en tillfredsställelse i att man har gjort något som man tycker är okej. Och att sitta ute och måla är väldigt kontemplativt.