Det hann bli 22 år och fem landshövdingar. Den 28 september var det dags att ta farväl till huset som hon fortfarande har varma känslor för.
– Det är en fantastisk plats att jobba på. Jag har älskat alla dagar i det där huset, utropar hon.
Residenset i Luleå är väl det närmaste Norrbottens län kommer ett slott. Det är väl därför byggnaden är så intressant för norrbottningarna.
– Tänk när man har öppnat dörren till residenset och sett besökarnas ögon lysa av förväntan!
Ursprungligen är Renee Nilsson kokerska. Karriären började i köket på lanthushållsskolan i Småland där kokerskan lät sjuåriga Renee hållas vid grytor och ugnar. I källaren skalade Renee potatis till lunch och middagar som barn och i köket fanns även Kajsa Margareta – som i dagsläget förmodligen är runt 80 år, om hon lever.
– Jag älskade att vara i köket. Där stod jag och var lycklig och rörde. Vad jag än har gjort, har jag alltid återkommit till maten.
Renee Nilsson fick komma till en familj med ett familjejordbruk.
– Där fick jag lära mig plocka ägg och baka min första enäggssockerkaka.
Vid ett husfrumöte stötte Renee Nilsson 30 år senare på husfrun i Kalmar län Anita.
– Det visade sig att kvinnan i jordbrukarfamiljen var Anitas faster. Vi har alltså lärt oss baka av samma kvinna.
Renee Nilsson är kanske mest känd bland alldeles vanliga norrbottningar som den som stod för kaffebrödsbaket när landshövdingen har inbjudit allmänheten på trettondagen alternativt första advent eller nyårsdagen. I residensstaden var det länge tradition att först fika hos biskopen och sedan hos landshövdingen.
– Landshövding Gunnar Brodin hade fika i Residensparken ett år, men sedan startade traditionen med att ta emot allmänheten i juletid.
Läs mer: Ny herre i residenset – 300 fikasugna anmälde sig
Det första året hade Renee Nilsson bakat för 230 personer.
– Det spred sig med djungeltelegrafen och via annonser i tidningarna. Antalet besökare ökade med hundra för varje år. 2004 hade vi räknat med 700 besökare.
Men det året ställdes kaffebjudningen in. Tsunamin hade svept in över Sydostasien på annandagen och ingen ville fira. Det blev heller inget fyrverkeri i Södra hamn i Luleå.
Sedemera blev föranmälan obligatorisk och deltagarantalet begränsat.
– Det stora intresset gjorde att vi måste organisera om. Det kändes inte säkert att ta emot hundratals kaffegäster om än i två sittningar. Vad skulle ha hänt om någon måste ta sig fram med en ambulansbår i trappen till exempel?
– Öppet hus är det största evenemanget vi har på Residenset, men det sker många andra saker också.
Hela andra våningen i det gula trähuset är representationsvåning, men i byggnaden finns även landshövdingens bostad. Köket är gemensamt. Ändå kan inte Renee Nilsson dra sig till minnes att hon mött någon av landshövdingarna kokande gröt i morgonrock och tofflor på morgonen.
– De har varit "städade".
Fem landshövdingar, konungens befallningshavande, och deras hustrur har passerat genom residenset under Renee Nilssons tid som husfru.
– Alla har varit fantastiskt bra att ha att göra med, även om de sinsemellan har varit olika.
Hon och landshövdingeparen har samarbetat i hög grad, i synnerhet landshövdingefruarna.
– Vi har diskuterat menyer och middagar tillsammans till exempel. Det har varit viktigt att hon och jag förstått varandra.
I jobbet som husfru ingår inte bara att planera större middagar för "fint folk" på residenset.
– Du måste jobba brett. Du måste vara arbetsvillig. Du ska vara bagare och kokerska, men du ska också ta emot folk. Du ska kunna ha visningar och om du dessutom har en förkärlek för antikviteter och dess skötsel, är det extra bra.
– Kort sagt. Du ska sköta om och ta hand om huset.
Men det behövs mer än en husfru för att få allt att fungera.
– Ett bra samarbete med staben och andra på länsstyrelsen.
Ibland har det blivit långa arbetsdagar, dagar som räckt ända in på natten.
– Men när man går dit morgonen efter, så är man otroligt taggad igen.
– Nyckelorden är planering, planering, planering. Och struktur, struktur, struktur...
Norrbottens län har ännu inte haft en kvinnlig landshövding, trots att kvinnorna är många på landshövdingeposterna runt om i Sverige idag.
– Det är väl möjligt att Norrbotten inte varit redo för en kvinna. Men nog hade det varit roligt med en kvinna i raden av porträtt på länsstyrelsen, funderar Renee Nilsson.
– Det är nog inte det lättaste att vara landshövding i Norrbottens län, med den vikt som norrbottningarna lägger vid den posten. Det är en viktig person. Han eller hon ska vara med i alla möjliga sammanhang.
Att vara gäst på middag hos landshövdingen är stort – även om det inte alltid handlar om att vara klädd i högtidsdräkt med frack eller lång klänning. Två av gästerna som Renee Nilsson gillat bäst under åren, är kungen och drottningen som har sina egna rum i byggnaden.
– Man måste alltid fundera över vilka gäster det är som kommer och vad det är de förväntar sig. Kungen och drottningen är bra och trevliga gäster att ha att göra med.
Renee Nilsson är glad över att länet har så många goda råvaror att laga mat av, men det hindrar inte att det är kul att överraska gästerna ibland.
– Det serverades struts vid en samemiddag. Gästerna tyckte det var roligt.
Den 28 september lämnade husfru Nilsson sin tjänst. Hon avtackades bland annat med en tavla med bilder på att alla de fem landshövdingarna hon arbetat tillsammans med under 22 år: Björn Rosengren, Kari Marklund, Per-Ola Eriksson, Sven-Erik Österberg och Björn O Nilsson.
Och nu då?
– Jag vet inte. Jag vet uppriktigt sagt inte, säger hon och spänner ögonen i lyssnaren.
Visst skulle hon kunna tänka sig att arbete lite till, men knappast inom restaurangbranschen som i dagsläget skriker efter duktiga kockar och kokerskor.
– Restaurang har liksom aldrig riktigt varit min grej.
Dessutom tycker hon om att vandra och har gjort flera pilgrimsvandringar i Europa. Det är inte uteslutet att det blir fler, kanske även fler Nijmegenmarscher i Nederländerna och inte heller fler resor till Australien, ett land Renee Nilsson uppskattar mycket efter en resa för några år sedan.
– Jag luffade runt i en månad och det visade sig att jag trivs bra med australiensarna. Jag passade på att dyka i Cairns och vid stora barriärrevet. Australien är också ett spännande matland med bland annat kött från krokodil och känguru. Det är inte uteslutet att jag återvänder.
– Världen väntar!