Ett 50-tal kvinnor i hatt samlades på måndagseftermiddagen på Norrbottens museums kafé, redo för kalas.
– Fruntimmer! inledde ordförande Karin Wennström och sällskapet tystnade.
Kvinnorna är en del av Luleå fruntimmersförening, en välgörenhetsorganisation som sedan 1857 hjälpt samhällets behövande. På måndagen var det dags för 160-årsfirande.
– När vi bildades bodde bara 1 500 människor i Luleå. Men vi är detsamma som vi var då, även om vi moderniserat en del, sade Karin Wennström.
Det var landshövdingskan Clementine Ros som tog initiativet 1857, inspirerad av Fredrika Bremer. Till en början delade man ut arbetsmaterial till fattiga kvinnor, och sålde sedan klädesplaggen de tillverkat. Man anordnade också konstutställningar, sålde egna handarbeten och skänkte penninggåvor.
Namnen på de behövande skrevs prydligt ner i protokollböckerna: Anna Maja i fattighuset, Kalix-Lena, kogumman och orgeltrampar-Nilsson. I takt med att Luleå växte blev det dock allt svårare att hålla reda på alla som behövde hjälp.
– Med tiden har vi börjat ge pengar till andra hjälporganisationer som har god kännedom om vilka som behöver stöd, sade Karin Wennström.
I år har Kvinnojouren, Tjejjouren och Qvinnoqulan – som alla arbetar med att hjälpa kvinnor på olika sätt – fått bidrag. Och i stället för handskrivna protokollböcker har Fruntimmersföreningen nu en hemsida.
Föreningens namn har tidvis varit en het potatis. Eftersom "fruntimmer" fått en negativ klang föreslogs en namnändring redan 1907. Den blev dock aldrig av, och numera trivs föreningen bra med sitt namn.
– I dag är vi stolta över att vara fruntimmer. När man läser de gamla protokollsböckerna förstår man att de här kvinnorna jobbade som bara den, säger Karin Wennström.
Hattarna också en blinkning till historien.
– Hatten har blivit lite av vårt signum. Många har hattar hemma men får sällan tillfälle att bära dem, sade Karin Wennström.
Något som däremot förändrats är männens roll i föreningen. Trots att det var landshövdingskan som kläckt idén skrev hennes man, Anders Emanuel Ros, protokollet. Ända fram till 1940-talet hade Fruntimmersföreningen nämligen en man som ordförande och kassör.
– De hade en sorts förmyndarskap vilket känns lite märkligt. Det här var ju väldigt duktiga kvinnor – utbildade, skrivkunniga och vissa med goda kunskaper i ekonomi. Men så var det då, sade Karin Wennström.
Innan måndagens firande var över underhöll Ulla Denarp och Stina Tirsén med dragspel, gitarr och sång. Den här sortens sociala sammanhang är en annan viktig del av föreningens arbete.
– Många av våra medlemmar är ju äldre, och kanske är många väldigt ensamma. Då är det bra att vi kan träffas så här, sade Karin Wennström.
Under 1800-talet grundades många fruntimmersföreningar, men Luleås är en av få som överlevt. Och Karin Wennström hoppas att föreningen ska få fortsätta länge till.
– Det hänger mycket på oss. Vi måste få in nya och yngre medlemmar, för de äldre faller ju bort efter hand. Det är ju vi fruntimmer som gör föreningen.