För 13:e året i rad – på FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor – anordnade Kvinnojouren Iris ljusmanifestationen. Med namnskyltar på brottsoffren stod kvinnor på rad på Gula paviljonen, med tända marschaller i förgrunden.
Kvinnojouren hade utgått från Aftonbladets omfattande granskning, där kvällstidningen gick igenom brottsfall runtom i landet sedan 18 år tillbaka. Under 2000-talets början dödades i genomsnitt 17 kvinnor varje år av en närstående man, för periodens senare hälft är medeltalet 14.
– Minst 279 kvinnor har dödats sedan år 2000. Bland de namn vi läser upp i dag finns bland annat en kvinna från Boden, som dödades 2017, säger Eva Engman, länge aktiv inom kvinnojouren.
Trots olika initiativ, som det manliga Piteåuppropet (2004) och gångna årets hårt uppmärksammade #metoo-debatt, målar Kvinnojouren Iris upp en dyster bild av utvecklingen och brottsstatistiken gällande mäns våld mot kvinnor.
Och varje enskild tragedi ser olika ut, menar Kirsi Lagerdahl, ordförande för Kvinnojouren Iris.
– Alla möjliga män ligger bakom våldet, från alla samhällsklasser och yrken. Ingen särskild grupp sticker ut. Det genomgående är att mannen känner kvinnan.
Varför har inte den negativa våldstrenden minskat?– Socialtjänsten och polisen gör en del, men det räcker inte. De missar en hel del varningssignaler om att hemska saker kan hända. Kvinnor som blir utsatta för våld måste tas mer på allvar, säger Eva Engman.
– Jag hoppas att männen engageras mer i kampen, säger ifrån om kompisen är taskig mot sin kvinna. Våld mot kvinnor borde vara på agendan hela tiden, mycket mer än nu. Se på #metoo-rörelsen, det är ganska tyst om den nu, säger Kirsi Lagerdahl.