"Fallet Kajsa" uppmärksammades redan i slutet av 2015. En 35-årig småbarnsmamma från länet hade utsatts för omfattande trakasserier av två ex-partners.
Männen skickade hundratals kränkande sms, uttalade dödshot och kapade kvinnans mejlkonto, mestadels under åren 2014-2015.
Än mer traumatisk blev historien när "Kajsa" (fingerat namn) upptäckte att de förföljde henne via en gps-sändare under bilen.
I början av år 2017 åtal mot en av männen.
Mannen, i 60-årsåldern och boende i Luleåområdet, åtalades efter att ha monterat gps-sändaren i bilens stötfångare. Den var i påslaget läge när "Kajsa" hittade den.
Efter polisens tekniska undersökningar kunde sändaren kopplas ihop med en mobiltelefon som sedermera spårades till Luleåbon.
I polisförhör erkände mannen delvis brottet.
– Är det verkligen ofredande om gps-sändaren har varit på (Kajsas) bil och hon inte har vetat om det? undrade han.
Rättegången skulle ha ägt rum på tisdagen men den åtalade kom aldrig till förhandlingen och straffas nu med vite. Han ska i stället stå till svars i januari 2018, vid samma rättegång som den andra åtalade ex-mannen.
Åtalen gäller ofredande, i stället för olaga förföljelse (se faktaruta). Trots flera inledda förundersökningar – med underrubriceringar gällande bland annat grovt förtal och hemfridsbrott – har inte åklagare Anna Bergström ansett sig ha tillräckligt för att väcka åtal för stalkning.
"Kajsa" är besviken över att det inte räckte för ett stalkningsåtal. Att utredningen har kärvat och åtalen dessutom har dröjt har varit extra tungt.
– Hemskt. Polis och åklagare förstod aldrig hur stort detta skulle bli, såg inte allvaret. Därför blev utredningen som den blev. Den gjordes inte på rätt sätt, säger "Kajsa" till Norrbottens Media efter den inställda rättegången.
Hon har genomgått mycket för att känna trygghet i tillvaron igen – bytt telefonnummer, bosatt sig på hemlig adress och skaffat skyddade personuppgifter.
Upplevelsen när hon upptäckte gps-sändaren har skapat svårläkta sår.
– Som en film, helt sjukt. Normala människor skulle aldrig göra så. Det kanske låter som att man blir paranoid men jag kan fortfarande tänka att jag är förföljd.
Emilia Erkheikki, vittnesstödsamordnare från Brottsofferjouren, fanns med vid tisdagens inställda förhandling och hon förstår "Kajsas" kritik.
– Rättsväsendet är snåla med att rubricera brotten som olaga förföljelse. Jag vill också se mer brottsofferperspektiv, att den drabbade hålls underrättad och får en tydligare bild av exempelvis målsägandebiträdens roll.
– Jag har väntat i snart tre och ett halvt år på upprättelse, vill börja leva igen. Det gör man inte förrän man har fått lämna detta bakom sig, säger "Kajsa".