Juoksengi 1971
Den hade legat där som ett hot ett par år, leukemin som tagit sig in i hennes kusin Johans kropp. När han var sex år tog den honom.
– Det var fruktansvärt. Jag minns när jag mötte Johans mamma Inga efter det hänt och såg den där totala sorgen i henne. Sorgens ansikte.
Christina Aasa Bygdell var tolv år gammal och berördes starkt.
– Vi var med och hämtade Johan på sjukhuset i hans lilla vita kista. Vår familj hade en herrgårdsvagn, en grå Ford taunus. I den fick kistan plats. Vi barn åkte med mamma och Inga i bilen bakom och såg den vita kistan framför oss hela vägen hem.
I pörtet hemma i Juoksengi blev det utsjungning, den tornedalska traditionen där man tar farväl av den avlidne genom att samlas runt kistans öppna lock och sjunga tillsammans.
– Den ritualen, precis som begravningar, tror jag är väldigt viktiga för sorgeprocessen. I utsjungning blir den dessutom så tydlig. Man ser personen och att bara skalet finns kvar. Och man delar stunden tillsammans, bär sorgen ihop.
Luleå 1978
Christinas pappa är svårt sjuk i cancer. Livet har gått mellan hopp och förtvivlan såsom den kan göra i cancerns framfart. Men den här vårdagen står det klart för Christina vad som ska ske.
– Jag minns jag klättrade upp till en plats vi kallade Himlen. Det var ett loft på Hermelinskolan här i Luleå, fyllt av kuddar och en del böcker. Jag hittade boken ”Lennart dog ung” och slukade den med tårarna forsande. Där och då förstod jag att jag skulle förlora min pappa. Han skulle inte klara kampen.
När hon satt där kom ett par andra elever upp och de gjorde vad Christina upplevt som bästa sättet att möta sorg.
– De satt med mig, höll om mig, sa inget hurtigt om att ”allt ska bli bra” eller annat. De bara fanns, i tystnad, för mig medan jag grät ut.
I augusti samma år dör pappa Olle. Folk hör av sig till familjen innan begravningen men sedan blir det tyst. En sorts tystnad som, till skillnad från den omfamnande på loftet i Himlen, var svår att ta.
– Jag tror man blivit bättre på det i dag, mer medveten. Man vet till exempel att barn som förlorar en förälder behöver stöd, och man vet att sorg inte bara varar en månad eller två, den kan ta många, många år.
Egypten 2006
Christina Aasa Bygdells syster Inger med familj är på semester i Egypten. Glada dagar övergår i total tragedi då deras bil kraschar in i en lastbil. Ingers make överlever men den egyptiske föraren, Inger och dottern Sara dör på stället. Inger blev 46 år, Sara blott åtta.
– Jag skrek ett avgrundsvrål jag aldrig hört komma ur mig när jag nåddes av dödsbudet.
Inger och Christina var väldigt tighta. Det skilde bara ett år och åtta månader mellan dem, de hade delat rum under hela uppväxten, pluggat tillsammans i Uppsala och rest en hel del ihop. De satt ihop. Inger var Svenska kyrkans internationella sekreterare och hade ett stort kontaktnät inom kyrkan.
– Man skulle kunna säga att Inger var Anna Lindh i kyrkans kretsar. Hon var deras utrikesminister. Så domkyrkan i Luleå blev knökfull vid begravningen. En oerhört stark stund, så stark att jag hade svårt gå in i domkyrkan flera år efteråt.
Sorgen försökte hon en lång tid hålla stången men i april, fem månader efter olyckan, kom den som ett slag.
– Jag gick till en läkare som så klokt uppmanade mig att ta emot den och gav en konkret plan.
Den gick ut på att hon, en gång per dag, skulle öppna sig totalt för sorgen.
– I två månader skrek jag rakt in i en kudde i runt en timme per dag. Skrek och grät, skrek och grät. Det var oerhört skönt få en kanal för den, en kanal där jag inte behövde behärska mig ett dyft.
Men, det återstod ett jättejobb. Det var nämligen bara sorgen till Inger som kom ut. Intellektuellt förstod hon att det varit för mycket ta in båda förlusterna.
– Men så en dag kring midsommar, efter att ha varit i Pajala, var det som om en tsunami kom bakom mig när jag körde hem. Den vällde fram och jag förstod jag var tvungen stanna bilen. Där och då kom sorgen efter Sara och sköljde över mig.
Hela sommaren grät hon. Hon såg Saras kompisar på håll, tittade på bilder och mindes tiden de delat.
– Jag var ofta hemma hos dem. Mina barn var stora när Sara kom, så Sara blev som en bonusdotter för mig.
Den sista gången de sågs var ett par veckor innan olyckan. Christina var barnvakt och tog Sara i famn.
– Jag minns hur hon lutade sig mot mig och liksom slokade mot min axel som en tulpan. Det blev vår sista stund tillsammans.
Genom alla sorger, alla förluster, all saknad har Christina ändå känt en tacksamhet.
– Jag har ju fått vara nära de här fantastiska människorna. Minnena av dem kan ingen ta ifrån mig. Sorgen känns därför som en viktig känsla, en påminnelse om det varma inombords. Dessutom lever jag med tron att vi möts igen, att döden inte är det svarta slutet.
För Christinas del blev sorgen efter Sara och Inger början på en ny fördjupning i sitt liv. Hon var tvungen gräva i sitt inre och gå igenom vad som var betydelsefullt för henne.
–Just när vi förlorar något viktigt gäller det att se vad man verkligen har, och vad man vill se mer av för att stärkas. För mig blev det sången. Jag har alltid sjungit i kör men efter förlusten av Sara och Inger började jag ge mig själv mer av det. Jag tog sånglektioner, började skriva egna texter och sjunger nu mer än någonsin. Sången gav mig läkning.