"Jag är glad som slipper spela Abbey Road"

En del personer är födda till berättare. I Fredagsintervju berättar Björn Sjöö om hur han övervann Mikael Wiehe och varför det är svårt att spela gitarr som Keith Richards.

I kväll står Björn Sjöö på scenen när Svartöns Blues uppmärksammar 50-årsjubileumet för The Rolling Stones "Let It Bleed" och The Beatles "Abbey Road" som båda släpptes 1969. "Som tur är tillhör jag bandet som ska spela Rolling Stones. Abbey Road verkar så svår", berättar Björn och brister ut i skratt.

I kväll står Björn Sjöö på scenen när Svartöns Blues uppmärksammar 50-årsjubileumet för The Rolling Stones "Let It Bleed" och The Beatles "Abbey Road" som båda släpptes 1969. "Som tur är tillhör jag bandet som ska spela Rolling Stones. Abbey Road verkar så svår", berättar Björn och brister ut i skratt.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Luleå kommun2019-11-29 09:38

Blicken är pillemarisk och skrattet aldrig långt borta. Hemma i köket över en kopp kaffe blickar Björn Sjöö tillbaka till proggtidens Luleå.

Hur kom musiken in i ditt liv?

– Min mamma Ingrid  spelade piano. Mormor Elsa spelade Debussy och Beethoven. Det finns ett rykte att pappa spelade fiol när han var liten, men det vet jag inte om det är sant. På Södra Örnässkolan fick jag lära mig att spela blockflöjt. 

Berätta om ditt första band.

–  Vi var några kompisar, där en hade en storebror i ett band som hette Moxie. Vi tog en gruppbild i deras replokal och skrev en artikel till Kuriren. Vi kallade oss Ezras sekt. Namnet hade vi nog hittat i tidningen Mad. Jag minns att vi skrev att det var något sensationellt på gång i Luleå. Brevet var undertecknat av vår manager Kurt Krantz på Mint Production Umeå. 

Fanns han?

– Självklart inte. Av suddgummi tillverkade vi en stämpel och stämplade Shoppings väggar fulla med Ezras sekt. Det där gjorde vi mest för att imponera på några tjejer. Efter ett par månader frågade de när vi skulle spela i Luleå. Vi svarade: Kurt - ja alltså Krantz - säger att vi får inte spela i Luleå. Det gav oss en tidsfrist, men när det blev popgala på IOGT kände vi att nu måste vi upp på scen. Då satte vi igång att repa. 

Hur gick spelningen?

– Precis innan den sista finslipningen smet basisten och trummisen. De vågade inte. Vi hittade en ersättare som visserligen inte kunde spela trummor, men han kunde hålla takten. På stan letade vi efter en basist och träffade någon som sade att han kunde basgången till Jimi Hendrixs låt ”Hey Joe”. Det gjorde oss imponerade, men sedan visade det sig att det var också det enda han kunde. Han körde den konsekvent hela kvällen. Konstigt nog var det ingen som efteråt sade att "det där var väl ändå inte på riktigt".

När uppstod Ålen & co?

–  Den bildades med någon från Moxie och andra som sedermera skulle vara med i Norrbottens Järn och Rekyl. Vår första sättning saknade trummor. En från Ezras sekt spelade bas. 

Han med basgången från Hey Joe?

– Nej, nej, huvva. Det var Lars ”Gåsen” Lundström, mycket duktig. Vi spelade på happenings och var inspirerade av Blood, Sweat and Tears.

Vad blev Ålens största stund?

–  Våren 1969 anmälde Danne Bergman ett band till Sveriges Radios popbandstävling. Han fick bli vår nya sångare och på köpet fick vi trummisen Mats Danell. Vi spelade in två av mina låtar på Sveriges Radio och blev uttagna till kvartsfinal. Jag minns att Mikael Wiehe var med i bandet The Moccers från Malmö som blev fyra i finalen. Vi kom tvåa. Många år senare möttes jag Wiehe på en gala i Globen, men han hade inget minne av någon popbandstävling i Göteborg 1969.

Vem var egentligen Anton Swedberg?

– Det är ett påhittat namn. Ulf "Flu" Jonsson var med i skojbandet ”Gå-runt-show” som en gång gick in för att hitta på Sveriges fulaste orkesternamn. Under vårt första framträdande på Lillan hösten 1972 hade vi inget namn. På Spegeln kom en promenadorkester in på scenen och spelade dixiejazz. Det var Anton Swedbergs swängjäng, men en recensent missförstod och trodde att det var hela gruppens namn. När vi läste det i tidningen slog det oss att det där var kanske ingen dum idé.

Vad minns du mest från Antons?

– Spelningarna i ett fullsatt Konserthuset i Stockholm. På scenen stod Norrlåtar, Norrbottens Järn, Kornet och Rekyl som bildades våren 1975. Det var Roffe Hedberg, Urban Nilsson, Morgan Andersson, Danne Bergman och jag. Det första halvåret fick vi tre spelningar. Första var när Ungdomsradion i Luleå lades ned med en livesändning. Sedan spelade vi på Gültzauudden och tredje var på Konserthuset. Tyvärr fortsatte det inte i samma riktning...  

På Konserthuset drev ni gäck med schlagerfestivalen.

– Vi gjorde det först i Luleå med artister som Lars Berg I Hagen, Björn Tjafs…

... och en jury som satt i Rutvik vill jag minnas.

– Japp, och i London och Berlin. Jag var alla jurymedlemmar och Ted Ström var en fantastisk konferencier, ungefär som Ulf Elving fast värre. Jag skrev låten ”Lützen” som anspelade på Abbas Waterloo. Efteråt blev vi kontaktade av ett riktigt dansband som ville spela en av Danne Bergmans låtar ”Vi äro musikanter, vi”. 

Hur reagerade du över Aftonbladets löpsedel ”Mick Jagger stämmer Rekyl från Luleå”?

– Jag blev inte rädd, utan höll det för ganska osannolikt att Mick Jagger hört låten "Arbeta hårt". Det var svenska EMI som drev frågan, men de lämnade aldrig in någon stämning. 

Det var inte första gången som du översatte Jagger/Richards.

– I de andra fallen hade jag frågat först. Men de andra i Rekyl hade inte hört "Luxury" och jag tyckte att det vi gjorde av låten var så pass annorlunda än originalet. Låttexten är ungefär detsamma. 

Så då tänkte du..

– … det där kommer att gå.

Sålde skivan bra efter skriverierna?

– Tyvärr publicerades artikeln bara i Norrlandsupplagan. Med bild på Mick Jagger och inte Rekyl. Det måste ha varit i samma veva, som vi fick för oss att Rekyl borde slå sönder ett hotellrum. Jag tror att det var på Esso motor hotell i Sundsvall. Vi började i stor stil att riva ned saker, men sedan insåg vi att det skulle aldrig framgå vilka som var skyldiga. Tidningarna skulle skriva om "ett band från övre Norrland”. Då försökte vi istället lappade ihop allt.

Hur många låtar har du skrivit?

– Kanske ett hundratal. Många har inte kommit fram till offentligheten. Tillsammans med Tommy Skotte och Mats Danell har jag spelat in tolv låtar. Kanske kan det bli en skiva, vi får se.

I kväll uppmärksammar Svartöns Blues 50-årsjubileumet av två klassiska skivor, The Beatles ”Abbey Road” och The Rolling Stones ”Let It Bleed”. Vilken är din favorit?

– Båda är jäkligt bra, men jag är glad för att jag bara ska vara med och framföra Let it Bleed. Abbey Road verkar så svår. Första gången som jag hörde skivan var i min kompis eländiga hyresrum i Umeå. Helt fantastiskt.

Hur går det att spela gitarr som Keith Richards?

– Det är snudd på omöjligt. Han är ingen bra solist, men det är helt oslagbart när han spelar tillsammans med Ron Wood, Brian Jones eller Mick Taylor. Det ska inte gå att spela så där. Ingen kompar i egentlig mening utan de bara "pluttar på", nästan telepatiskt.

Är musik lika kul som förr?

– Kanske till och med bättre. I dag spelar jag med Black Island Stompers, Bonnes band och Kapellet. Nu kan man släppa allt det där att man måste prestera. Jag känner mig friare i dag. 

Björn Sjöö

Född: I Kungälv i oktober 1950.

Bor: Bostadsrätt i Svartöstan.

Yrke: Pensionär.

Familj: Fru Marie, barnen Karin, Kalle, Nisse samt två barnbarn.

Skivkarriär: Anton Svedbergs Swängjäng (en), Rekyl (fyra), Tomas Forssell (en), Ted Ström (en) Norrlåtar (fyra), Andreas Aarflot (en), Ronny Eriksson  & Ramblin´ Minds (tre), Olle Nyman (två), Swinging Doors (en) & Movits (tre).

Min fredagskväll:  Om det inte är någon spelning brukar jag vara hemma. I kväll uppträder jag på Ebeneser med Svartöns Blues.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!