Det är tidig måndagsmorgon, svensk tid, när Johan Björnfots något skäggiga ansikte dyker upp i min datorskärm i Luleå. Han befinner sig i sin lägenhet på 27 våningen i 12-miljonstaden Wuhan, där han har bott i snart ett år.
Efter över två månader i karantän, vad längtar du efter att göra?
– Att ta en promenad längs floden, kanske en kaffe på stan. Som ishockeytränare längtar jag efter få att komma ut på is. I dag får endast personer med viktiga samhällsfunktioner gå ut. För min del gäller den åttonde april. Då ska jag, enligt kinesiska myndigheter, åter kunna röra mig fritt utomhus.
Hur hamnade du i Kina?
– Sommaren 2018 kom frågan om jag var intresserad av ett hockeyprojekt i Kina. Av en slump blev det i staden Wuhan. Jag stortrivdes från första stund och tvekade inte en sekund när det dök upp ett erbjudande om att arbeta som ishockeytränare i två år.
Den minnesgode hockeysupporten minns dig som en virvelvind med juniorgaller.
– Haha, Lars "Osten" Bergström brukade kalla mig virvelvind och det hamnade i tidningarna. Jag var 17 år och tog en ordinarie plats i Luleå Hockey mot slutet av säsongen. Vi kämpade kring slutspelsstrecket med ett överhängande konkurshot. Säsongen efter valde jag att gå till ett farmarlag till AIK. Jag flyttade 1997 och har sedan dess mest bott i Stockholm.
Ishockey gav dig chansen att upptäcka världen - eller hur?
– 2003 spelade jag min sista match efter att i flera år plågats av återkommande smärtor, men jag ville inte släppa kontakten med hockeyn. Efter fem års studier på Skandinaviska kiropraktorhögskolan började jag arbeta hos Dynamo Minsk med främst skadeförbyggande träning och behandling. Jag har också jobbat som förbundskapten på Island under tre VM, två med herrlandslaget och ett på damsidan.
Hur fick du kännedom om corona-utbrottet?
– Jag fick höra om det av kinesiska kollegor. Det måste ha varit i början av januari. En dryg vecka efter att Kina spärrat av Wuhan hörde svenska UD av sig och erbjöd mig en väg ut ur staden.
Varför stannade du?
– Beslutet kostade mig två sömnlösa nätter. Jag tänkte att resan hem kunde vara än mer riskabel. Vi skulle tillbringa lång tid i en buss på väg till flygplatsen i Beijing. Jag visste inte heller om jag bar på smittan. Jag tänkte att jag hade störst kontroll över min situation i hemmet.Jag känner mig mer säker här.
Hur stor lägenhet har du?
– I Kina är det ingen som räknar i kvadratmeter. Jag skulle tro att den är närmare 90 kvm med två sovrum och kök. Utsikten är fantastisk.
Hur förberedde du dig inför karantänen?
– Jag bunkrade mat för att slippa gå utomhus. Jag förstod att jag skulle vara helt säker i min lägenhet eftersom jag inte behöver möta en enda människa.
Hur klarar man en så lång karantän?
– Jag har haft stor nytta av min hockeykarriär. Jag är van att vara disciplinerad, att hantera motgångar och att peppa mig själv. I sådana här situationer handlar det mycket om att få syn och gripa efter varje halmstrå till glädje. Jag har också varit hjälpt av att ha gått igenom tuffa grejer i livet. För åtta år sedan låg jag nära döden efter att ha slagit bakhuvudet i isen och drabbats av två mindre hjärnblödningar.
Vad gör du hemma?
– Jag har hela tiden varit noga med att ge dagarna struktur. Sådana saker som att komma upp i vanlig tid, hålla arbetstider, äta lunch varje dag. Jag brukar unna mig två "lediga" dagar till att göra lite roligare saker som att hålla kontakten med vänner hemma i Sverige.
Under den här tiden, vad har varit din viktigaste ägodel?
– Datorn eller mobilen. Utan det hade jag nog aldrig klarat av det här. Jag kommunicerar i princip dagligen med min bror i Skåne och mina föräldrar i Korpilombolo, antingen via mobilen eller datorn. Det var en period på två veckor när det inte gick att använda Internet över huvudtaget. Det var hemskt.
I dessa dagar är det svårt att inte vara hypokondrisk. Har du känt dig sjuk?
– Första veckan fick jag lättare torrhosta och halsont. Jag kände mig hängig under fem-sex dagar, men blev aldrig sjukare än så. Kanske var det en vanlig förkylning, kanske var det corona-viruset. Det är svårt att veta.
Har du någon gång drömt om viruset?
– Det hände två-tre gånger i början. I drömmen var jag tillbaka i Sverige och allt det här med corona hade aldrig hänt.
Känner du någon som har insjuknat i covid-19?
– Nej, men däremot har jag varit i kontakt med kinesiska föräldrar som berättat om svårigheten att få tag i läkare i början av karantänen. Sedan byggdes här två nya sjukhus på tio dagar och 20.000 sjukvårdspersonal flyttades hit.
Har du någon gång besökt matmarknaden i Wuhan som påstås vara platsen för virusutbrottet?
– Jag har aldrig varit där, men jag vet var det ligger. Jag har besökt många platser i Wuhan, men har aldrig varit i den delen av staden.
KIna hävdade i måndags att coronaviruset orsakat 3.182 människoliv. Samma dag citerar brittisk press anonyma källor som påstår att den verkliga siffran är 42.000 döda - bara i Wuhan. Hur ser du på det?
– Jag har ibland undvikit att läsa om coronakrisen för att kunna skjuta undan tankar som kan vara svåra att hantera. För mig handlar mycket om att hålla humöret uppe.
Förlåt, det var en okänslig fråga. Har du arbetat trots karantänen?
– Jag är anställd av ett kinesiskt företag som heter Orsun för att träna unga hockeyspelare. De är fem-tolv år gamla. Vi tränar i en liten rink i en shoppingscenter. Nu kan jag inte träffa mina spelare, men har kontakt via Internet och kan ge dem nya övningar. Kina satsar stenhårt på hockey inför OS 2022. Det byggs ishallar nå´ hejvilt härborta. Här i Wuhan byggs en arena som ska rymma 6.500 åskådare. Totalt lär det handla om 140 nya hallar.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag kommer att stanna i Wuhan. Som det ser ut just nu är läget mer allvarligt i Norden och Europa. Mitt kontrakt löper ut i april 2021. Drömmen vore att få arbeta som kombinerad kiropraktor och fystränare åt en svensk elitserieklubb. Ishockey är fortfarande viktigt för mig.
Har du något råd till alla som gått i frivillig karantän hemma i Sverige?
– Jag blir förbannad när jag hör att folk inte förstår hur farligt det här viruset är. Vi har hamnat i en situation när alla i vårt land behövs. Nu måste vi visa stor hänsyn och hjälpa varandra. Det är viktigt att lyssna till de råd som Folkhälsomyndigheten ger.